En podd för public service att plagiera

I Sverige är det farligt att vara först ut. Allting ska ske när alla andra tycker likadant. Ingen ska sticka ut och peka på verkliga problem som officiellt inte finns. Därför är det så underbart att lyssna på podden Sista Måltiden. Aldrig tidigare har fem så testosteronstinna män med samtidig mjukhet och lyhördhet tagit sig an så övergripande och svåra ämnen med så mycket nyans och högt till tak. Aldrig tidigare har så mycket humor blandats med så mycket skarpsinnig analys, klavertramp, ohämmade asgarv och plumpa råheter. Det är inte för inte som den mindre än ett år gamla podden är nominerad i fem olika kategorier till Guldpodden 2021.

Så trots att de är först med formatet verkar de ännu inte blivit utsatta för cancelkulturen. I poddvärlden menar jag. I verkliga världen ser det annorlunda ut. Fyra av programledarna har avbokats från så pass många uppdrag att det absolut inte kan röra sig om en slump. Omar Makram som tidigare var föreningen GAPF:s ansikte utåt, tvingades avgå därifrån eftersom hans poddkamrat sagt saker som inte är förenliga med den allmänna värdegrunden. Polisen Hanif Azizi har blivit utsatt för utredning med anledning av podden och utöver det har han, precis som Ashkan Fardost och Mustafa Panshiri, förlorat föredragsuppdrag.

Så vad är det som provocerar? För det första handlar det om att den siste deltagaren heter Chang Frick och är ansvarig utgivare för den alternativa nyhetssajten »Nyheter idag«. En helt harmlös alternativ medieplattform som pekats ut som »hatsajt«.  Det är Chang Fricks ord som får Omar Makram att förlora jobbet, för Chang säger det som gemene man tänker, men inte vågar säga på grund av konvenansen eller ren feghet. En slags journalistikens Eddie Meduza som bildligen (och sannolikt bokstavligen) ger fingret åt alla etablissemang. 

För det andra är det fem män som stundtals talar om kvinnor. Och det är ju per definition väldigt grabbigt och därmed sexistiskt. Inte alls som det betydligt vanligare fenomenet att kvinnor samtalar i poddar om alla män de dejtat. Sånt är nämligen bara ett tecken på jämställdhet. 

Dessutom hade grabbarna i Sista Måltiden den dåliga smaken att bjuda in Paolo Roberto till sin podd. Sådant är bara för mycket för dagens sedlighetsväktare. Om de åtminstone bjudit in den gängkriminelle Yasin Byn i stället. För det vet väl alla att mord och kidnappning är saker som eliten kan se mellan fingrarna med? Annat är det med grova saker som sexköp. Sådant bör det, enligt eliten, vara livslång cancelling för.

Men nu ska jag inte gnälla. Det som faktiskt ändå skiljer Sista Måltiden från en massa andra initiativ genom åren är att de, trots det jag nämnt, ändå inte straffats fullt ut för provokationen i att vara först. Lyssnarna ökar lika fort som läsarna av mainstreammedia minskar och den tillfälliga minskningen av förfrågningar om andra engagemang är med säkerhet helt övergående. Om man jämför med dem som för tio år sedan varnade för exakt det som sker avseende gängkriminaliteten i Sverige och som fortfarande tio år senare är persona non grata, så går det ändå väldigt bra. 

Sista Måltiden är lite som Danmark. De där som ser problemen, försöker lösa dem genom att prata om dem förutsättningslöst, hittar på okonventionella lösningar och inte stoppar huvudet i sanden.

I en underbar intervju ombeds en dansk reporter kommentera hur det kommer sig att man i Sverige, där man tills nyligen använt Danmark som ett varnande exempel, nu tävlar i vilka som snabbast kan införa precis det som Danmark blivit utskällda för att ha gjort. Den danske journalisten konstaterar att det är Sverige som är sjukt. Ett land där man inte låtsas om sina problem och därför låter dem växa ohämmat medan media hetsar på. Och det är just denna sjuka som Sista Måltiden försöker bota. Vågar man hoppas att public service i elfte timmen ska tävla i att plagiera dem?