En politik vid vägs ände

I veckan kom Anders Borgs första eftervalsbudget. Det borde varit ett ögonblick av triumf. »Anders Borgs budget: Så BRA blir nästa ekonomi« löd löpsedeln på Aftonbladet (förvisso inte längre LO-ägda, men ändå) i konkurrens med Zlatan och kungafamiljen.

Men vid horisonten hopar sig de mörka molnen kring jobbskatteavdraget. Den värsta kritiken kommer inte längre från Juholt utan från allianssystrarna och marknadsorienterade ekonomiprofessorer som Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm. Intellektuellt närmar sig jobbskatteavdraget vägs ände.

Det har alltid varit svårt för Fredrik Reinfeldt att mer exakt förklara hur det skapar så många jobb. Varken regeringens eller andras beräkningar visar på hundratusentals utan snarare tiotusentals vunna jobb – inte på långt när nog att få en miljon i utanförskap tillbaka i arbete.

Det finns ett svagt och ett starkt argument för jobbskatteavdraget.

Det svaga argumentet är det som moderaterna alltid föredragit, skattekilsargumentet, att jobbskatteavdraget ökar skillnaden mellan att gå på bidrag och att jobba. Det har gått hem bland arbetande väljare som upplevt hur bidragsberoende grannar haft det lika bra som, eller bättre än, de själva.

Men under de fyra borgerliga åren har det argumentet underminerats. Den globala högkonjunkturen har förbytts i finanskris och alliansen har skärpt bidragssystemen. I dag finns redan ett blytungt tryck att gå från bidrag till jobb, det behövs ingen extra morot i form av nya »steg« i jobbskatteavdraget. Dessutom visar mätningar att inte ens hälften av svenskarna vet att jobbskatteavdraget existerar, än mindre hur det fungerar. Då är det svårt att se att det styr deras beslut så hårt som finansdepartementet räknar med.

Det starkare argumentet för jobbskatteavdraget är att det håller igen lönerna. Om facket genom sin makt på arbetsmarknaden kan tvinga upp lönerna, i synnerhet lägstalönerna, över den nivå där utbud och efterfrågan möter varandra, blir det färre jobb och arbetslöshet. När jobbskatteavdraget ger mer kvar i plånboken så kan det mildra lönekraven och fler kan anställas. Även på individnivå kan »reservationslönen«, den lägsta lön man är beredd att jobba för, vara lägre.

Detta argument har dock moderaterna skytt som pesten. Dels därför att de då utmålas som »lönesänkarparti« av s och LO, dels därför att det går emot deras heliga ko om den »svenska modellen«, där parterna ska göra upp på arbetsmarknaden utan att politikerna lägger sig i, utan att minsta kommatecken ändras i arbetsmarknadslagarna från 70-talet. Det är bara de allra senaste månaderna som Borg vågat nämna att ingångslönerna har effekt på arbetslösheten.

Det är synd, eftersom det är just när politikerna kopplar skattesänkningarna till lönebildningen som jobbeffekten blir som störst. Det är precis så, genom att med skattesänkningar till lågavlönade som morot tvinga mäktiga fack till återhållsamhet med lönerna, som Nederländerna nådde sin rekordlåga arbetslöshet.

Det rakaste alternativet till jobbskatteavdraget är att sänka arbetsgivaravgifterna. I nästan alla enkäter är det företagarnas förstaval för att kunna anställa fler.

Anders Borg brukar hävda att dessa företagare har fel. Det nationalekonomiska argumentet mot dem är att lönerna kommer stiga tillbaka till sin gamla jämviktsnivå och äta upp hela sänkningen av jobbskatten.

Men i praktiken kan det gå flera år mellan att arbetsgivaravgiften sänks och nästa lönebildningsrunda. Under mellantiden har sänkt arbetsgivaravgift en omedelbar jobbeffekt. Det kan avgöra hur många som efter finanskrisen hinner dras ur långtidsarbetslöshet och utanförskap innan nästa kris kommer. Dessutom finns tecken på att arbetsgivaravgifterna driver företag till att investera i kapital i stället för ny arbetskraft.

En gång i tiden brukade generationen kring Reinfeldt göra sig lustig över dåvarande partiledaren Carl Bildts »enda väg«. Frågan är hur pass enkelspårig den nya generationen själv hunnit bli efter bara en mandatperiod.

***

För övrigt har Energimarknadsinspektionen (EI) återigen missförstått sitt uppdrag när man sagt att nätmonopolens avgifter är för låga. EI är ingen Riksbank som kan ge en oberoende expertbedömning kring en variabel. EI är medborgarnas försvar mot privata monopol. Inspektionen kan anse att investeringarna och leveranstryggheten är för dålig, men aldrig att priset ska vara högre.