En president vore betydligt värre

"Jag tror på riktigt", sa prins Harry nyligen i en intervju på ITV, "att en försoning mellan familjen och oss kommer ge ringar på vattnet över hela världen."

Det finns mycket att välja på, men frågan är om inte det var det absolut lökigaste han hävt ur sig under lanseringen av sin nya självbiografi. Då har han ändå levererat en del annat storskaligt nonsens, så som att "Amerika är ett underbart land att leva i" och att han tror på "kraften i att dela med sig". (Dummast i själva boken var förstås att påtala på pricken hur många afghaner han har haft ihjäl.)

I den enda bra republikanska text jag läst säger Guardian-kolumnisten Polly Toynbee om monarkin att den "ger näring åt den fantasins feodalism som legitimerar ärvande och ojämlikhet".

Hennes huvudpoäng kan sammanfattas som att oavsett vems parti man tar – Harrys eller Williams, Harrys och Meghans eller Charles och Camillas – så sitter man fast i den rojalistiska rävsaxen.

Och det gör vi nog lite till mans. Tankefällan, om man vill se den så, påminner starkt om västerlänningars förhållningssätt till kristendomen. Hur mycket ateist någon än försöker vara är det svårt att avprogrammera sig från att ha vuxit upp i en kristen kultur, och jag är övertygad om att republikaner har precis samma problem. Förklaringen till att det folkliga stödet för monarkin som statsskick förblir hyfsat intakt är helt enkelt att befolkningen har kvar sin rojalistiska barnatro – som börjar i sagoböckerna och fortsätter i nyhetssändningarna på TV. Det gäller förstås lika mycket i Sverige som i Storbritannien.

Det enda sättet att frigöra sig vore förmodligen att mot bättre kännande ändå införa republik, och låta ett par generationer vänja sig vid det nya läget. Först i ett land med vald statschef kan ett folk fostras i sann demokratisk anda och…

Vänta lite nu. Vald? En vald statschef? Skulle inte det innebära att det måste hållas… val?

Jo det skulle det. Och vilken obeskrivlig fasa det vore. Jag såg en omröstning på Twitter för ett tag sedan där storfavoriten till att väljas som president i Sverige blev Jan Eliasson. Ett annat toppnamn var Margot Wallström. Någonstans i denna mardrömssoppa simmade givetvis även Carl Bildt omkring.

Och om någon nu tycker att folk idiotpolariseras och kulturkrigsradikaliseras av Harry och Meghan kontra William och Kate, vänta bara tills det dimper ner svenska valsedlar med Annie Lööf och Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman och Hanif Bali, Mona Sahlin och Bert Karlsson. Tossigt? Inte ett dugg tossigare än svensk politik i största allmänhet. Och jag är hemskt ledsen, men gör man valet av statschef "demokratiskt", då är det till slut politik man får.

Så sent som nu ser jag att Centerns favoritkandidat till partiledarposten kölhalas av en liberalpartist för att, i egenskap av muslim, ha mage att vara medlem i Svenska kyrkan. Vi pratar alltså om en man, Muharrem Demirok, som haft den gränslösa fräckheten att förstå att kyrkan kan vara en viktig länk till den omtalade svenska folkligheten – detta i bjärt kontrast till andra centerföreträdare, som brukar vara så hjärtlöst nyliberala att det osar mer svavel än kyrkkaffe.

Tror någon enda människa att det vore klokt att stoppa frågan om vem som ska vara rikets statschef i denna tryckkokare av tanklöshet?

Jönköpingspostens ledarsida har just återgått (jag tycks ha missat uppehållet) till att försvara monarkin. Artikeln ligger bakom betalvägg, men rubriken lyder: "Kungen bra för Sverige". Jag vet inte vad man ska säga om det påståendet, eller om den språkliga formuleringen, men en sak är säker: en president vore betydligt värre.

Läs även: Murre – misshandlare i gott sällskap

Läs även: Svenskarna kommer undan med att vara EU:s svarta får