En regering får vi alltid. Men när får vi en ränta?
Och medan partiledarna fintar, jabbar och duckar, puttrar Riksbanken på.
Bara några dagar före valet lämnade Riksbanken sitt senaste räntebesked: inga höjningar och en framflyttning av den punkt då det kanske kan bli en höjning. Igen. Kronan, redan svag i förhållande till hur bra svensk ekonomi går, föll lite till.
Nästan ingen brydde sig om det. Till och med i affärspressen har intresset blivit pliktskyldigt. Samma frågor, spekulationer och invändningar redovisas. Samma goddag yxskaft kommer från Brunkebergstorg. Det är en ritual som påminner om japansk no-teater: bara form, inget innehåll.
Nu har vi haft en negativ reporänta i tre och ett halvt år, lite drygt. Ingen visste i februari 2015 vad en negativ ränta skulle ha för konsekvenser. Ingen vet nu heller. Att det här experimentet inte skulle ha några långsiktiga eller strukturella effekter verkar osannolikt. Och ju längre experimentet pågår, desto större lär effekterna bli. Desto svårare blir det att ta sig tillbaka till ett normalläge.
Under valrörelsen upprepades ofta att lågkonjunkturen är på väg. Exakt när vet ingen. Ekonomer är bra på att inte veta något särskilt exakt. Men de är också bra på att veta något lite grand i allmänhet. Någon gång inom den kommande mandatperioden, antagligen på den här sidan mittstrecket, kommer lågkonjunkturen. Om handelskrig och annat ställer till det, kan det ske rätt snabbt.
Är det i det läget, undrar man, som Riksbanken ska börja höja räntan? Varför inte, om man ändå experimenterar med udda idéer?
Det fanns egentligen bara en tanke med att slå fast Riksbankens självständighet för snart tjugo år sedan. Den tanken var stabilitet. Erfarenheterna av politiker som var inne och rotade i penningpolitiken var inte goda. Kronans värde och det finansiella systemets funktionssätt blev till verktyg i mängden som politiker använder sig av för att tjusa väljare.
Att ge Riksbanken en klar självständighet var en ovanligt klok åtgärd i ett land där maktdelning och balanser traditionellt betraktas med misstänksamhet. I teorin är det svårt att invända.
Men nu lever vi i praktiken.
Det är förstås, återigen teoretiskt, möjligt att det som bäst gynnar ekonomisk stabilitet i Sverige är ett fullskaleexperiment med negativ ränta i flera år, mitt i högkonjunkturen. Men det är trots allt ganska osannolikt. Däremot finns en rad andra effekter som är sannolika.
En är att aktiemarknaden blir uppblåst. Om det inte finns någon annanstans att stoppa sina pengar, är det där de hamnar.
En annan är att fastighetspriserna pumpas upp, på samma sätt som aktiemarknaden. Man kan försöka att motverka det med lånetak och amorteringskrav, men det är inte särskilt effektivt för att motverka effekterna av en minusränta. Däremot är det ett effektivt sätt att stänga ute unga, som redan har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden, på grund av de uppblåsta priserna.
De svenska hushållen har i dag lån på ungefär 4 000 miljarder kronor. Det är rekord. Vad händer när räntan till slut ändå stiger?
Läs mer: Emanuel Sidea: Utan något ränteverktyg kan Sverige på riktigt ställas på ända
Inget särskilt, säger Finansinspektionen, som i sin senaste rapport kommer fram till att hushållens motståndskraft mot höga räntor, arbetslöshet och sjunkande bostadspriser, har stärkts sedan 2015. Men ni får ursäkta om den typen av lugnande besked inte riktigt fäster. Har man några gånger i sitt liv varit med om efterkrisdebatter, där huvudfrågan varit »Hur kunde vi missa det?«, är man inte lättövertygad om att tyngdlagen slutat gälla.
Vår inflation är för låg, upprepar Riksbanken. Men på följdfrågan – okej, vad skapar det för problem? – ges inga svar. Ingen har lyckats peka på ett enda allvarligt problem till följd av den låga inflationen. Ingen kan ge ett vettigt svar på vad som skulle bli bättre – vi har redan full sysselsättning bland svenskfödda – om inflationen steg. Så vad i herrans namn håller Riksbanken på med? Förutom att blint följa en linje som uppenbarligen ger absurda konsekvenser.
Det är en bra idé med en fristående Riksbank. Men om den friställer sig från all rim och reson skapar den instabilitet, inte stabilitet. Då kommer den att undergräva sin egen självständighet.
Bli inte förvånad om Riksbankens ränteextremism om ett par år visade sig vara viktigare för Sverige än regeringsbildningen.
Läs Johan Hakelius blogg här.
