En religion är inte någon ras

På tok för många kommer undan alldeles för lätt när de klistrar etiketter på meningsmotståndare. Det är som om anklagelsen befriar dem från bevisbördan. 

Islamofobi är ett sådant elakt tillhygge, en slapp ordvrängning för att slippa diskussion. Genom att använda det begär man andras tystnad. En beskyllning framförs utan närmare beskrivning av försyndelsens innehåll; ty vad är islamofobi, egentligen? 

Varför skulle man inte kunna tycka illa om islam, precis som om andra ideologier? Menar man att ifrågasättanden är irrationella, att skepsisen bygger på obefogad rädsla, erbjuder stater och individer som agerar i just den här religionens namn rikliga argument för att tveksamheten kan vara rimlig.

Sedan sitt maktövertagande 1979 har den iranska islamismen kombinerat expansiva ambitioner med anklagelser om islamofobi hos motståndarna. Villigt eller okritiskt har betydande delar av västvärldens offentlighet gjort det propagandistiska begreppet till sitt, bland politiker och medier, på universitet och hos myndigheter. 

Lättheten med vilken islamkritik kan diagnosticeras som fobisk måste hänga samman med hur ospecificerad kolonial skuldkänsla blandats med rädsla för att framstå som fördomsfull mot muslimer. Men få saker är ju mer fördomsfulla än islamistiska föreställningar och religionskritik hör hemma i en god demokratisk tradition. 

Att delta i fobispelet riskerar därmed att bli liktydigt med att göra sig lite dum, eller till redskap för dem som vill demokratin illa. 

När politikens räknenissar numera gör sina demografiska kalkyler verkar de, kanske en smula fördomsfullt, utgå från att alla från en given del av världen tänker likadant. Därför deltog Göteborgs kommunalråd Jonas Attenius (S) i juni i ett könssegregerat massbönemöte i Slottsskogen, och därför fortsätter stadshuspolitikerna i Malmö att tala om islamofobi som om antisemitismen vore avklarad, machokulturen avväpnad och hedersförtrycket ett missförstånd. 

Nya miljoner adderas till tidigare satsningar i en diffus kampanj, som enligt ”Plan för Malmö stads arbete mot islamofobi och antimuslimsk rasism” – med 12,5 miljoner färska kronor i potten – syftar till att ”alla i Malmö ska kunna vara stolta över sin bakgrund och identitet och leva i staden som jämlikar”. De som undrar över vad detta kan betyda, minns kanske hur politikernas tystnad ekade lika starkt efter den Hamashyllande bilkaravanen genom staden i höstas som efter attacken mot en liten Israelvänlig manifestation framför rådhuset för femton år sedan då en hotfull mobb jagade de församlade på flykten med smällare, tomflaskor och Hamasramsor. 

Vad är då antimuslimsk rasism för någonting, och hur skiljer den sig från islamofobi? 

Språkbruket förvånar eftersom varken muslim eller islam utgör någon ras, men man anar viljan att vända bort blicken från den antijudiska opinionen och att slippa en diskussion om hur islams teori och praktik sannolikt har betydelse för allmänhetens inställning. 

I Sverige talar vi mycket hellre om fördomar än om värderingar. 

Således höjs insatserna ständigt, med ökade bidrag till den sortens problemlösning som inte tycks fungera eftersom problemet alltid påstås växa. För bekräftelse brukar Malmö stad ringa till religionshistorikern Mattias Gardell och låta honom föreläsa för de anställda. Man vet då vad man får, och man får det med råge. 

Gardells febriga ande kilar in och ut mellan raderna i den malmöitiska kampanjplanen. Hans vapenbroder i sammanhanget är imamen Salahuddin Barakat från Islamakademin, länge belönad med kommunala projekt och bidragsmiljoner som i slutänden mynnat i återbetalningskrav och en insikt om att islamismen kan vara en fulare fisk än islamofobin. 

Men rasismen då, den antimuslimska varianten? 

Kuriöst nog svarar den ansvariga bakom Malmös plan i detta ärende, enhetschefen Nasrin Bigdelou, på direkt fråga att de flesta definitioner av rasism inkluderar föreställningar om religiös tillhörighet. 

Här svindlar tanken en smula inför språkets upplösning, men också inför hur problem i dagens Sverige definieras så att åtgärder sätts in mot sådant som inte kan åtgärdas. 

En religion är naturligtvis inte någon medfödd egenskap utan en samling idéer eller uppfattningar, ett slags moralprogram om man så vill. Muslimer kan förvisso diskrimineras, de behandlas dåligt i många länder, inklusive muslimska, men de kan lika lite som mormoner utsättas för rasism. 

***

Läs även: Varken högern eller vänstern erbjuder någon mening

Läs även: Vad gör jag här?