En svensk censurskandal

Vem vill förknippas med barnpornografi? Inte jag. Som politiskt korrekt tant i mina bästa år kan jag inte säga att barnporr är min gren. Men yttrandefrihet är min gren, offentlig debatt och konstnärlig frihet, och kanske en dos sunt förnuft?

Då är det dags att komma över sin beröringsskräck. Den så kallade mangadomen mot seriekännaren Simon Lundström är en svensk censurskandal, kanske den värsta i modern tid.

Det skandalösa ligger inte nödvändigtvis i lagen, eller i domen, utan i effekterna av lagen – och domen.

Simon Lundström är Sveriges främsta kännare av japansk serieteckningskonst, manga. Han har dömts för innehav av ett trettiotal serieteckningar i sin dator, teckningar som klassats som pornografiska. Domen rubricerades som »ringa« barnpornografibrott, och straffet var dagsböter på sammanlagt 5 000 kronor. Hovrätten friade flera av teckningarna som Uppsala tingsrätt fällt, men fastställde domen.

Det sociala straffet som ådömts Lundström är många gånger hårdare. Han är varg i veum. Den tyngsta påföljden är att han har fått sparken som översättare av sin huvuduppdragsgivare Bonnier Carlsen. Han är landets skickligaste mangakännare, men får inte jobba med det han brinner för. I praktiken har han fått yrkesförbud.

I offentligheten skiljer man inte på grovt och ringa när det handlar om ett så tabubelagt ämne som barnporr. Lagens bokstav skiljer heller inte på dokumentär och fiktiv barnporr. Att många av »barnen« på Lundströms mangateckningar är japanska stiliserade seriegestalter med stora ögon, med svans och kattöron, spelar ingen roll. Bara detta är egendomligt, och borde ha renderat en mycket livligare debatt än som varit fallet.

Verkligheten och fantasin ställs inför samma domstol. Vill vi ha det så? Räddar vi utsatta barn på det sättet?

Ju mer jag lär om det här fallet, desto mer skäms jag. Det saknar alla rimliga proportioner.

Vi vet att framställning och distribution av barnpornografi är ett svårt brott, och därtill svårt att upptäcka. Hur många innehavare går inte fria med sin last av fotografiska bilder som dokumenterar reella brott, riktiga sexuella övergrepp på barn, ibland små barn? Bilder som väcker avsky överallt, på goda grunder.

Simon Lundström har i bokhyllor och dator mer än fyra miljoner seriebilder, de flesta japansk manga. Mangagenren är ofta mer erotisk än seriekulturen i väst. De bilder som Lundström haft i sin ägo är heller inte olagliga i Japan. Några av de grövsta bilderna är dessutom amatörteckningar, utförda inom en subkultur till mangan, där fansen ritar sin egen version av kända seriegestalter.

Av fyra miljoner bilder fäller hovrätten 39 stycken. Psyko­logen Olof Risberg på Rädda Barnen pekar i sin tur ut fyra teckningar som pornografiska. Resten av bilderna avfärdar han som »trams«, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer.

Fyra bilder av fyra miljoner ... Och ingen av bilderna är fotografisk eller verklighetstrogen, ingen bild dokumenterar riktiga barn eller riktiga övergrepp på barn. Några sådana bilder hade inte Lundström i sin ägo.

Man skulle kunna hävda att det är »försvarligt« att en yrkesverksam mangakännare har några pornografiska teckningar som exempel på genrens variation, bland fyra miljoner ickepornografiska bilder, men det ansåg alltså inte hovrätten.

Lundström är den första och hittills enda människa som fällts för innehav av pornografisk teckning, sedan lagens tillkomst 1999. Varför?

Mangafallet är komplicerat. Juristerna är inte eniga. Mårten Schulz, professor i civilrätt i Uppsala, pekar på att yttrandefrihetsgrundlagen satts ur spel. Barnporr i text passerar, men inte i bild. Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt i Stockholm, anser att lagen snarast bör ändras: »Barnporrinne­hav bör ses som ett efterföljande-brott till det sexbrott mot verkliga barn som alltid begåtts om bilder tas«, menar hon. Hon, och många med henne, är alltså kritiska till lagens ord om att även den symboliska »barndomen« kan kränkas.

Medan juristerna disputerar schavotterar Simon Lundström. Domen må vara korrekt, men den är inte rättvis! Det räcker inte att han försvaras hett av andra unga serienördar och mangafans. Alla vi pryda tanter och farbröder som inte vill ta i ämnet med tång, men som i vanliga fall försvarar yttrandefriheten måste också försvara Simon Lundström. Vi måste börja med att vädja till Bonnier Carlsen:

Häv Simon Lundströms yrkesförbud. Ge honom ett uppdrag igen!
***
För övrigt rekommenderas det senaste vackra och tänkvärda numret av Fotografisk Tidskrift. När ingenting är tabu längre, har barnet och barndomen blivit det enda heliga för svenskarna?