En svensk Trabant
Är det verkligen bara jag som blir förvånad över att man 2008 diskuterar ett förstatligande av bilindustrin? Att [[Lars Ohly]] pratar om det förvånar inte. Hans dröm verkar vara Trollhättans version av DDR-bilen »Trabant« som han kan åka landet runt i och låta sig porträtteras gravallvarlig framför. Men är det verkligen så att fler drömmer sådana drömmar?
Det som förvånar nästan lika mycket är att så få vågar ta en principdiskussion. Jag kan delvis förstå tanken bakom det. Är människor och deras jobb i fara pratar man inte principer. Men problemet är att utan en principiell diskussion om huruvida privat äganderätt ska ligga till grund för frihet och därmed demokrati förvandlas hela diskussionen till nationalistiskt käbbel med nostalgiska undertoner.
»Det är svenska jobb vi måste rädda.« Ahaaa. Vad bra. Fortsätt ni bara rädda jobb i en industri som fortfarande inte fattar på vilken sida om miljökatastrofen vi befinner oss, den stora nödvändiga omstruktureringen av bilindustrin kommer säkert av sig själv. Och ännu snabbare om ni fortsätter pumpa ännu mera pengar in i »svenska« företag som Saab.
Eller om man tar ett exempel från andra sidan av den politiska paletten: »Staten är inte en kompetent ägare.« Nehej. Det känns betryggande att veta. Särskilt med tanke på att staten just i denna stund äger 52 företag som omsätter sisådär 320 miljarder kronor och har cirka 190 000 anställda. Och att denna regering har bestämt sig att låta de flesta ha kvar en »inkompetent ägare«.
Det egentliga problemet med den här debatten är att vi inte längre pratar principer och ideologier. Att ingen vågar stava sig till Marx påstående om att privat ägande är källa till ojämlikhet. Och att ingen erbjuder Lockes eller Hayeks motargument om att statligt ägande minimerar, hotar och kränker den individuella friheten. Och så länge ingen vågar debattera till exempel Amartya Sens påstående om att friheter; politiska, ekonomiska, sociala och civila, förstärker varandra, och att den ekonomiska handlingsfriheten inte bara tenderar att vara en motor för ekonomisk tillväxt utan också att vara »det praktiska medlet för att få det slags liv vi vill leva«, kommer vi att vandra i en skog av nebulösa argument.
Under tidigt 1900-tal ägde staten infrastrukturföretag som ställde krav på omfattande investeringar såsom telefon- och järnvägsnäten. Argumenten för statligt ägande var att risken för dålig avkastning var för hög för privata ägare. I de allra flesta fall visade det sig vara fel. Lite senare under 1900-talet ville staten ha inflytande över landets basnäringar såsom skog och stål. Det ansågs »nödvändigt«. Problemet är bara att det enda nödvändiga blev att stänga eller sälja de flesta av dessa företag efter många år av förluster. Under 1970-talet ägde staten (»tillfälligt«!) industriföretag med ambitionen att värna sysselsättningen. Hur illa det gick med till exempel varven och hur mycket pengar som kastades i sjön utan att på lång sikt rädda sysselsättningen, är nog känt för alla.
Därför förvånar det inte att lika dåligt underbyggda argument hörs i dag. Det som förvånar är att tanken dyker upp i en tid då de flesta av oss blir alltmer medvetna om att det här landets framtid varken ligger i bilindustrin eller i storföretag. Och mest av allt överraskar det faktum att så få pratar om att utnyttja krisen till att omstrukturera vissa branscher, satsa stort på nödvändiga förändringar och investeringar, småföretagande, klimatanpassning och småskalig initiativkraft. För vad skulle det vara bra för?
