En tid av passivt förringande

Här är jag igen. Den motvillige krönikören. Ska jag skriva om vädret (bra) eller om världen (dålig)? Ska jag ondgöra mig över svenska påbud om hälsa och om hur man bör hälsa? Ska jag berätta om hur förträffligt allting är utomlands? Nej, det känns på något vis som att just dessa nischer redan är upptagna. Jag får väl nöja mig med att citera döda tyska författare, som vanligt.

Det vill säga om jag inte i stället gör en överraskande popkulturell vändning. I höstas såg jag alla sju säsonger av »Buffy the Vampire Slayer« och trots min fortsatta och välgrundade skepsis mot tv-serien som konstform, måste jag säga att det var ett av mina mer meningsfulla bildningsprojekt på sistone. Särskilt om man gjorde det i stället för att följa den svenska politiska debatten. Men nej, ni kan vara lugna. Jag ska inte skriva om Buffy.

Ett utmärkt råd att ge till skribenter som ska börja skriva krönikor är att på inga villkor skriva krönikor om att skriva krönikor. Detta har jag konstant brutit mot under mina år som postmodern kolumnist i Fokus. Så ser jag det också som min uppgift att förnya genren och göra den till lite mer av en konstform. Alternativt bara destruera den inifrån, som en medial mullvad och dubbelagent i debatten.

Ett annat klassiskt och gott råd till den som ska skriva i en tidning är att aldrig någonsin vara ironisk. På grund av att många inte kommer att förstå hur övertydlig man än är. Se bara hur det gick när Roland Paulsen skrev en ironisk artikel i DN om att Lena Anderssons gymnasiefilosoferande om skattemoral i samma tidning i själva verket var ironiskt menat. Folk trodde att han menade allvar och en implosion av dumhet uppstod.

Även det goda rådet har jag alltid satt en ära i att ignorera. Jag är idealist på det viset (det ironiska viset). Men det finns även intressantare invändningar mot ironi. Av en slump råkar jag läsa en intervju i Die Welt med den brittiska författaren Rachel Cusk, som talar om vår tids mest skadliga falska berättelser: »Det finns en stor skillnad mellan mäns och kvinnors berättelser. Många kvinnor klamrar sig fast vid sagan om ett lyckligt slut […]. Det manliga berättarsätt som mest envetet präglar vår kultur är det ironiska. Ironi som livsstil, som form för permanent nedsvärtande och förringande.«

Därför, säger hon, skulle hon aldrig låta sin barn titta på »The Simpsons«, trots seriens intelligenta humor: »Det är absolut dödligt, när någon betraktar något med intelligens, men samtidigt neutraliserar denna betraktelse genom humor. Detta är uttryck för en otrolig passivitet, som aldrig kommer att kunna påverka eller ställa någonting till rätta.«

Man kan naturligtvis invända att den humoristiska neutraliseringen är själva förutsättningen för att överhuvudtaget kunna nå ut med intelligenta betraktelser till en masspublik. Likväl är invändningen relevant. Som även författaren David Foster Wallace framhållit förlorade ironin sin subversiva potential när den blev normalläge i populärkultur och reklam.

Men som Wallace också visste går det inte att bara glömma ironin när man väl har ätit av dess frukt på gott och ont. Snarare måste man försöka arbeta sig igenom den för att kanske komma ut på andra sidan.

Kan man använda ironin ironiskt? Det är vad jag alltid velat göra – ett kanske utopiskt projekt. Hur som helst finns det ingen genväg tillbaka till förlorad oskuld. Eller som den döde tyske författaren Kleist uttrycker det i ett av mina favoritcitat: när paradisets portar stängts bakom oss, återstår bara att göra den långa »resan runt jorden, och se om det kanske är öppet igen någonstans på baksidan.«