En tramsande poets bekännelser
Den första snön har precis fallit, men häromdagen var det höst. Jag gick, glad över min nya silverfärgade regnjacka, längs med Landwehrkanal och såg på de vackra träden. Men kunde inte låta bli att tänka på Brecht, och hans kända rader från trettiotalet: »Vad är detta för tider, när ett samtal om träd nästan är ett brott, eftersom det innefattar tystnad om så många illgärningar!« Och det hör till saken att Brecht gillade träd. Flera av Brechts bästa dikter handlar om träd.
Denna känsla av att det är omoraliskt att ägna sig åt det vackra är typiskt modern – men den är bara intressant när den uppträder hos någon som faktiskt har känsla för det vackra. Ett tidigt exempel är Heinrich Heine, som kallade sig för den siste romantikern. Helst hade han velat obekymrat få skriva dikter om kärlek, rosor, näktergalar, riddare och hjältedåd. Men världen kom i vägen: hur var det relevant att skriva om näktergalar när människor svälte och förtrycktes? Hur skulle poeten bli trogen både sitt svärmiska hjärta och sin kritiska hjärna? Men just genom dubbelheten och tvivlet förblir Heine aktuell.
Själv tröttnar jag aldrig på att läsa och skriva dikter om träden om hösten. Men behöver vi fler höstdikter? Och behöver vi fler höstkrönikor? Skriver jag inte minst en varje år? Min främsta genre är egentligen trams, men så som världen beter sig finner jag det allt svårare att med gott samvete tramsa. Bör jag inte använda mitt lilla utrymme i media till att skriva om samtidens hetsiga virvel ned mot den moraliska bottnen?
Där islamistiska extremister och europeiska nationalister fortsätter sin hycklande pardans, gödande varandra genom att låtsas vara varandras fiender. Där partier tävlar om vem som kan byta åsikt snabbast. Där det inte längre är förbehållet fascister att svärma för maskulin handlingskraft i stället för förvekligad empati eller analys. Där länder tävlar i att vara mindre lockande för flyktingar än grannlandet, på samma sätt som de tävlar i att dumpa sina valutor, och med lika litet intresse för helheten. Där EU behåller byråkrati och finanskris, men kompromissar med den fria rörligheten. Där terrordåd som hejdas utgör argument för mer massövervakning, och terrordåd som inte hejdas också utgör argument för mer massövervakning. Där man betalar med frihet för stabilitet, utan att få vad man betalat för.
Eller så borde jag skriva om sånt som torde vara ännu värre. Till exempel klimatförändringar. De som gör att jag fortfarande kan skriva om hösten sent i november?
Men jag vill ju skriva trams och jag vill skriva om träd och annat som är vackert! »Life and a lover«, för att citera titelpersonen i Virginia Woolfs roman »Orlando«. Som för övrigt ägnar drygt trehundra år åt att skriva en dikt om ett träd.
Jag deltog nyligen i en litteraturfestival på Cypern, och träffade där en äldre grekisk poet som i sin ungdom deltagit i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Som ung hade han också av ideologiska skäl tagit avstånd inte bara från poesin (»borgerlig sentimentalitet«), utan även från kärleken. Men likväl i hemlighet skrivit kärleksdikter.
Jag träffade också en ung turkcypriotisk poet som var trött på en äldre generation som bara skrev om politik, om konflikten mellan Turkiet och Grekland. Han ville skriva om mat och dryck och livet som går vidare.
Vad gör man? Det finns inget svar som är giltigt för alla, och man måste vara trogen sitt inre utan att bli blind för det yttre. Som träden måste växa inifrån, men också färgas av årstiden. Tänkte jag där jag gick i min silverfärgade regnjacka. Och nu har det alltså börjat snöa.
