En ukrainsk seger är vår väg tillbaka
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är ett direkt resultat av västs vacklande.
Toppbild: AP
Ett årtionde, har jag hört Ulf Lundell säga, börjar alltid på sitt tredje år. Gäller det även årtusenden? I så fall började vårt den 20 mars 2003, den dag för snart tjugo år sedan då den USA-ledda koalitionen inledde sin invasion av Irak.
Fram till dess fanns valmöjligheter. Invasionen av Afghanistan i slutet av 2001 hade skett som en direkt följd av al-Qaidas angrepp på Manhattan, och med starkt och brett internationellt stöd. Hade USA och Storbritannien nöjt sig där, och koncentrerat sig på att bringa ordning i landet och en gång för alla utplåna talibanerna, hade världen i dag sett fullkomligt annorlunda ut.
Afghanistan blev till en början, så länge Washington och London prioriterade det, det fjärde kriget i rad som vanns av väst – och det med besked. (De tre tidigare var Kuwaitkriget 1991 och de två krigen på Balkan under andra halvan av nittiotalet.) Ryssland och Kina såg återigen med fasa hur moderna västerländska vapensystem och inte minst modern västerländsk taktik alldeles smulade sönder motståndet.
USA:s dåvarande försvarsminister åtnjöt under 2002 en kort period av respekt, till och med popularitet, för sin Shock and Awe-doktrin. Denna uppdaterade, amerikaniserade version av tyskarnas Blitzkrieg-lära tedde sig, i kombination med outtömliga resurser och ohotat luftherravälde, oövervinnerlig. Igen.
Men där tyskarna som vanligt överskattade både sin logistiska förmåga och sina materiella tillgångar (betydligt fler tyska hästar än stridsvagnar invaderade Sovjetunionen 1941) blev amerikanernas akilleshäl… människan. Efterhand i Afghanistan, och senare också i Irak, skulle det visa sig att aldrig så massiv eldkraft inte räcker för att skydda folk, för att förhindra inbördeskrig eller ens för att kunna behålla kontrollen.
Irak förstörde västs trovärdighet. Värre ändå: Irak förstörde västs självförtroende. Denna svacka har Ryssland, Kina och Iran nu utnyttjat i två decennier för att flytta fram sina positioner. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är ett direkt resultat av västs vacklande, som senast kom till uttryck i och med det skandalösa tillbakadragandet från Afghanistan i slutet av 2021 och kort därefter med de skamliga evakueringarna av alla västliga ambassader i den ukrainska huvudstaden under dygnen före krigsutbrottet.
Fler konsekvenser av det tjugo år långa moraset är givetvis att vänta: fortsatt rysk folkmordspolitik mot uppstudsiga grannländer, allt grövre kinesiska försök att underkasta sig Taiwan. Ayatollor med kärnstridsspetsar.
Det visade sig att en tillvaro helt utan amerikansk världssheriff, hur lynnig och brutal han än kunde vara när det begav sig, blev oändligt mycket farligare. Paradoxalt nog är denna nya globala anarki ett utflöde av den västliga demokratin som sådan. I den långa skuggan av fiaskot i Irak tog britterna och lagstiftade om att parlamentet måste godkänna väpnade insatser, och en majoritet i underhuset röstade sedan nej till att ingripa med marktrupper i Syrien. Och amerikanerna? De röstade tre gånger i rad för att sätta en tjurig isolationist i Vita huset. (Skillnaden mellan Obama och Trump var praktiskt taget obefintlig när det gällde den grundläggande synen på USA:s globala roll: att hålla sig undan allt elände och tjäna så mycket pengar som möjligt hemmavid.)
Så här enkelt är det. Utan Irak hade Ryssland inte vågat invadera Georgien 2008, för att inte tala om Krim och Donbass 2014. Utan Irak hade Kina inte gått lika hårt mot demokratirörelsen i Hongkong under tiden före pandemin. Utan Irak hade USA och Storbritannien hindrat regimen i Damaskus från att med ryssarnas hjälp slakta Syriens folk. Utan Irak hade Iran inte varit på vippen att skaffa sig kärnvapen. Och utan Irak hade vi inte nu haft Europas värsta krig sedan 1945.
Men tjugo år får räcka. Irak har gått från förbannelse till besvärjelse; från lärdom till undanflykt. Väst har plötsligt en ny chans att återta initiativet och en gång för alla rulla tillbaka diktaturens kreatur, nu med hjälp av Europas till ytan och till hjärtat största demokrati. Ukraina visar oss vägen tillbaka till självrespekt.
***
Läs även: Vi måste börja tro på ukrainsk seger
