En varning från öst

År 2008 var vi 48 timmar ifrån en situation då pengarna hade börjat ta slut i bankomaterna, läser jag i Guardian på nätet. Situationen i dag hotar bli mycket värre.

Jag stannar liksom upp över frukostflingorna, känner lösa tanketrådar lödas ihop, nickar. Inte för att jag är expert på EU, finansmarknaden eller på de nordiska lokalekonomiernas relation till världens. Men jag har förmånen att på jobbet med viss regelbundenhet träffa sådana experter och jag brukar försöka fråga dem vad som händer, vad vi egentligen har att vänta de närmaste åren. De är på det stora hela överens med varandra och med Guardian-skribenten som denna morgon fått mig att reflektera över vad de faktiskt alla säger. Grader i helvetet diskuteras och när det gäller möjliga åtgärder går meningarna isär, men läget i världen är entydigt katastrofalt och det lär bli värre innan det blir bättre.

Vad detta konkret kan innebära säger ingen högt och det är nog därför jag reagerar så starkt på den mentala bilden av bankomater som blinkar rött. Ekonomi­delsord som »sämre« och »värre« och »nedåt« är omskrivningar för hotet av massarbetslöshet, ett försvagat skyddsnät, stigande matpriser och den häxbrygd av rädsla och ökad segregation som brukar bli följden när de fattiga blir fler och alltmer desperata ju svagare framtidsutsikterna ter sig. Jag var bara tolv år gammal i Finland år 1991 och min familj var relativt sett inte hårt drabbad, men jag minns mycket väl vad en 18,9 procents arbetslöshet gjorde med samhället – framför allt med medelklassen som under boomåren trott sig vara evigt förskonad från pengaproblem.

Det var en svår insikt att social mobilitet inte bara går i en riktning, att den hägrande teppanyaki-hällen på köksön vid horisonten på några veckor kan bytas ut mot ett tårögt kupongklippande i en möglande betonglänga. Det hände då och det kan hända oss igen, och när den dagen kommer faller vi som är småföretagare eller tillhör det växande prekariatet (jobbar på korta kontrakt) antagligen utanför många av de skyddsnät som för tjugo år sedan bromsade fallet och som man som nordbo på något sätt alltid tar för givet.

Jag som har goda inkomster i dag har åtminstone den teoretiska möjligheten att väva en egen fallskärm av ett eller annat slag, även om jag ärligt talat inte vet hur jag ska börja. I den mån vi i medelklassen har ekonomiska rådgivare tenderar de ju att vara anställda av bankerna, och det förtroendet kan vi i dagsläget nog beskriva som förbrukat. Jag har, inser jag denna morgon, inte fullständig koll på vad som händer med mig om mina uppdrag plötsligt torkar ihop.

Men jag vet att jag, liksom de flesta av mina anhöriga och vänner, jobbar med saker som i ett kortsiktigt perspektiv är helt onödiga för samhället: filmkritik, typografi, serie­romaner, humanistisk forskning, tygpåsar med roliga tryck och appar som varnar för lapplisor. Om du bara gör en sak den här veckan, vill jag ropa åt mina grannar, kolla vad du realistiskt kan få för bidrag om du plötsligt inte kan försörja dig, vad du har för skulder, vad du skulle kunna rädda. Svaret kan vara en kalldusch och det vore oansvarigt att inte planera därefter.

Underligt nog blir jag inte panikslagen utan snarare upprymd vid tanken. Vi i väst, i norr, har levt över våra tillgångar på så många plan så länge. En tvingande kris kan kanske få oss att rikta vår energi, vår kreativitet, till att balansera en välfungerande ekonomi med långsiktig hållbarhet och social rättvisa. Hur bidrar jag? Vad förväntar jag mig i gengäld? Vi kan fixa det, om arbetet börjar i dag.