Måste man verkligen rösta?

Text:

Så här i valrörelsen sista och – tanken är en aning oaptitlig – skälvande dagar är det dags att ställa frågan om det finns några goda skäl att låta bli att rösta.

Förstagångsväljare, sistagångsväljare och politiskt aktiva ska antagligen sluta läsa redan här. Varje form av resonemang i just denna fråga brukar väcka en häpenhet i de här gupperna. Den övergår inom kort i vrede och blodstörtningar och inget är så skrämmande som en rasande idealist. Men för er andra:

Vi hade embryot till en intressant diskussion om saken när det häromveckan rapporterades att den islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir försökte övertyga muslimer om att deltagande i demokratiska val var haram:

»Det är förbjudet att delta i parlamentsval eftersom du lägger din röst på en person som kommer att representera kufr, tillämpa kufr, och eventuellt gå till attack mot muslimer.«

Kärnan i det där budskapet är att det är Gud allena – och, kan man tänka, hans utvalda imamer – som kan lagstifta, döma och regera. Den demokratiska staten inkräktar på Guds territorium.

Den motsättningen mellan tro och demokratisk politik är inte islams egendom. Vi otrogna vill också ha utrymme för tro, samvete och övertygelser. Det får vi genom grundlagar som talar om när politik är haram, om man uttrycker saken så. Det udda ligger i den fundamentalistiska lösningen att demokratin inte ska lägga sig i något alls. Den blir särskilt udda, eftersom den inte slutar i anarkism eller nyliberalism, utan i teokrati.

Men det udda är en synvilla. Islamistiska rörelser är revolutionära. Var och en som haft att göra med valda schatteringar av bokstavstroende kommunister känner igen sig: att rösta i ett val är att legitimera ett orättfärdigt system. Oavsett vad man röstar på har man röstat för den »borgerliga demokratin«. Kommunist eller islamist spelar ingen roll, tankemodellen är densamma. Resultatet är också detsamma: den totalitära staten, som lägger sig i precis allt.

Så just det där skälet att inte rösta är svårt att argumentera för, om man inte är särskilt förtjust i spöstraff, steningar och toalettpappersbrist.

Men låt oss dröja kvar en liten aning vid det här med legitimitet.

De flesta av oss tycker att det är en rätt bra idé att ha en stat. Ska den fungera måste folk måste i allmänhet tycka att den är grundad på rimliga principer. Det är svårt att föreställa sig något annat sätt att göra det på, numera, än genom allmänna val. I en individualistisk rättsstat krävs medborgarnas medgivande för att de ska bli styrda.

Men konkurrensen om att få det där medgivandet leder till en del problem.

Den typiska förklaringen bland unga som engagerar sig politiskt är att de vill »förändra världen«. Det är en formulering som får deras föräldrar att tindra med ögonen och deras far- och morföräldrar att minnas gamla tider, när pipan gick runt, håret växte och kläderna föll. Att försöka »förändra världen« är paradoxalt nog något av det mest konformistiska man kan ta sig för. Det är ett ideal som alla politiker, mer eller mindre uttalat, måste leva upp till.

Hur allenarådande förändringsnormen är, blir tydligt om man gör tankeexperimentet att en partiledare gav löftet att vid en valvinst inte göra någonting, annat än att se till att saker flöt på.

Det går inte.

Ändå är det en fullt rimlig tanke att god politik borde innebära att vårda och i möjligaste mån bevara världen, inte ständigt förändra den. Vi har en civilisation, som byggts av generationer. Man kan hävda att det största hotet mot den är vår ständiga lusta att kasta ut, bygga om, bygga ut, ändra, expandera, riva och forma. Och det mesta av det vidrigaste som har skett i världen har drivits på av människor som brunnit för att »förändra världen«.

Att rösta, när varje val är en kamp mellan reformer och miljarder som ska stöpa om det som finns, blir oundvikligen att lägga en röst på det här klåfingriga maktidealet. Det är att skänka legitimitet till en hyperaktiv politikerklass, som redan lyckats ödelägga skolan och försvaret med sina reformer och som är på god väg med polisen och delar av sjukvården.

Det kanske vore bättre om politiken hade så svag legitimitet att den bara kunde förvalta.

Så kan man tänka.

Men det är klart att ni ska rösta, om ni känner för det. För all del, »förändra världen«. Men ta det en aning försiktigt, är ni snälla.

Text: