Energikris? Så mysigt!
Varken elpriserna, bränslepriserna, matpriserna eller räntorna verkar provocera svenskarna. Kanske längtar vi i smyg efter en rejäl kris?
Jag vet inte hur många gånger jag läst någon variant av "nu är det allvar" det senaste året. En del "nu är det allvar" har jag själv stått för. Det blir så där när världskriget bryter ut och jordens undergång skildras i realtid i den inkännande pressen. Jag ber om ursäkt.
Det är något självmotsägande med att återkomma till att "nu är det allvar". Det är inte den fras som ligger närmast om en galen knivmördare attackerar, eller om man hänger i en hand över ett stup, eller om man är på väg att krocka med en lastbil. Kort sagt, om det verkligen är allvar är det överflödigt – redundant, för er som vill vara lite finare – att påpeka att det är allvar. Allvar är självmarkerande.
Jag antar att talet om att det nu är allvar kan tolkas som en förvarning: det är inte allvar nu, bokstavligen, men allt pekar på att det snart blir det. En beredskapsövning, alltså. Eller så kanske det rör sig om avundsjuka. Om världsanden nu obönhörligt skrider genom tillvaron i Ukraina och Amerika, Kina och Sri Lanka, vore det rätt snopet om den återigen glömde Sverige. Det finns, som Oscar Wilde påpekade, bara en sak som är värre än att vara föremål för folks prat och det är att inte vara det.
Men jag anar något mera, eller i alla fall något annat.
Det hade inte varit orimligt att den södra landsänden bröt ut i uppror när Svenska kraftnät häromveckan berättade att de kanske stänger av strömmen i vinter. Och något slags mobilisering borde man väl ändå ha kunnat vänta sig när elen i Skåne blev 13 000 procent dyrare än i norr häromdagen. Men på det stora hela hände ingenting.
Bankens räntekrav har dubblerats och fortsätter uppåt. Maten börjar kosta som på restaurang, även på Ica. Ett par huvudskakningar, men inte mycket mer.
Inte ens priset på diesel och bensin verkar på allvar göra svenskarna lättantändliga. Folk är kanske en aning sammanbitna framför räkneverket på macken, men fantasipriserna duger knappt som gemenskapsalstrande samtalsämne, än mindre som gnista till en revolution. Det är etablerade politiker som försöker väcka väljarnas ilska över bränslepriserna. Det är från det hållet skräckhistorierna och de drastiska förslagen på åtgärder kommer, inte från folk i gemen. De bara biter ihop.
Det är det här som får mig att misstänka att svenskarna längtar efter allvaret. Att de senaste årens nollräntor, stabila priser och ständigt stigande börs och borättsvärden fått dem att känna sig inbäddade i en skenvärld, en Gordon Gekkoprogrammerad Matrix, vars strålande tider till slut föder en känsla av förfrämligande.
Det kan inte vara verkligt, det här. Borde inte livet vara allvarligt?
Och sen är det myset, förstås. Emma Høen Bustos kan tjäna som exempel. I måndagens DN efterlyste hon "hederligt gammalt bondvett" för att möta prövningarna: "lappa och laga, släcka lamporna, frysa in, cykla i stället för att ta bilen och äta enligt säsong". Det enda som saknades var den gamla energikrisuppmaningen att stänga av vattnet när man tvålar in sig i duschen.
Åtstramning och frugalitet som något lustfyllt att längta till.
Joel Halldorf är förresten också där och nosar i sin kolumn i veckans Fokus: han menar att lathet blir en dygd när samhället ska ställas om.
Så medan makthungriga politiker försöker hetsa till ursinne över strömavbrott, elpriser, räntor och inflation, sätter svenska folket belåtet på långkoket, stoppar strumporna, smörjer cykelkedjan och gräver fram en tröja till.
Äntligen allvar! Så mysigt.
Fast jag undrar om "folk" just den här gången kanske främst betyder övre medelklass.
***
