Enköping har större chans att få en skybar än konstaplar på gatan
Nu känner man sig som en lyckosam ornitolog som fått ögonen på en natthäger, om man råkar se en patrullerande byling.
Toppbild: TT
Det är 13 år sedan stadshotellet i Enköping revs. Det sägs att det i sinom tid ska bli nytt hotell och ”skybar” med utsikt över uppländska leråkrar i gropen vid torget. Fan tro’t. Det var i den rivna kåken jag började min karriär, som diskare på helgerna med ett vagt, aldrig realiserat löfte att få avancera till bartender.
När hotellet, ett skrytbygge i nyrenässans, fortfarande stod där låg byggropen i stället några kvarter norrut, strax nedanför Kyrkåsen. Där fanns bara Judells rör, som rugbyklubben byggde om till diskotek, så att spelarna kunde öva tacklingar från den upphöjt officiella positionen som dörrvakter. Där den byggropen var ligger en kvartersstor arkitektonisk menlöshet som storslaget kallades Rättscentrum, när den öppnade 1980. Då huserade polis, tingsrätt, kronofogd och skatteverk där.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var dit jag ville komma.
Tingsrätten har flyttat till Uppsala. Kronofogden har också dragit. Polisen finns kvar. Ibland. Stationen stänger klockan tre alla dagar utom onsdag. Kom inte på lunchen, för då är det också stängt. Lördag och söndag likaså. Just nu förhandlas det om en ny polisstation, som ska ligga i ett industriområde bredvid motorvägen, långt från stadskärnan. Polisen blir än mer osynlig.
Inget särskilt med detta, förstås. Det kunde vara värre. När P4 Väst undersökte saken inför förra årets val kom de fram till att hälften av polisstationerna i Västsverige hade lagts ned sedan 2000. Fyra stationer hade bara öppet en dag i veckan.
Jodå, jag vet att det satsas på polisen. Poliserna ska bli 10 000 fler jämfört med 2016 till slutet av nästa år, även om ”poliser” lika gärna kan betyda receptionister som konstaplar. Men vi undrar ju alla vart alla dessa människor tar vägen. På åttiotalet i Enköping var polisen obehagligt synlig för en grabb i lägre tonåren med ett par vinare i rocken. Nu känner man sig som en lyckosam ornitolog som fått ögonen på en natthäger, om man råkar se en patrullerande byling.
Statistik är statistik, men den faktiska erfarenheten är att staten i dess mest grundläggande form har retirerat under de senaste decennierna. Som med alla förändringar av det här slaget – förstörelsen av skolan är ett annat exempel – märks inte så mycket till en början. Skolan havererar inte direkt, eftersom det finns gamla lärare som fortsätter som förr. Och folk beter sig som om polisen fortfarande är där, ett bra tag efter att stationerna gått på långlunch. Men så går de gamla lärarna i pension och buset inser att det är föräldrafritt. Då, när det sedan länge är för sent att ändra sig, slår det till.
En annan faktor spelar nog också roll här: när Sverige var ett land med homogen befolkning och ett starkt civilsamhälle var den sociala kontrollen effektiv. Mycket djävulstyg kvävdes i sin linda av nitiska ombudsmän som lade sig i och satte stopp. Nu har partierna rensats på medlemmar, facket är ett serviceorgan och folkrörelserna har problem med både folket och rörelsen. Och, framför allt, en försvarlig del av Sveriges befolkning har nyligen flyttat hit och står utanför den där världen. Organiserar de sig gör de det i subkulturer som snarare undergräver sammanhållningen. Ofta med offentliga bidrag, för på just det området har staten inte backat, tvärtom.
Vi hade ungefär lika många poliser per capita på åttiotalet, säger de som söker tröst i statistiken. Kanske det. Men vi hade också ett helt annat samhälle. Och Enköping har nog större chans att få en skybar, än konstaplar på gatan.
***
Läs även: Influencers: Här har ni er framtid
