Ensam är svag
Nio män sprider ut sig över Mumbai (Bombay) och börjar skjuta med automatvapen. Efter att ha satt skräck i staden lyckas en grupp ta sig förbi säkerheten in på lyxhotellet Taj och börjar skjuta ihjäl personal och gäster. Så långt är berättelsen om terrorattackerna i Mumbai den 26 november 2008 välbekant från tv-sändningarna som slutade med bilder på ett hotell i flammor, och gisslan instängd inuti.
Men den australiensiska regissören Anthony Maras, tidigare jurist som långfilmsdebuterar med bioaktuella »Hotel Mumbai«, ville inte dramatisera själva terrorattackerna. I stället ville han berätta om de stora uppoffringar som personalen på hotellet gjorde för att rädda sina gäster. När hotellet belägrades valde de flesta att stanna kvar för att rädda så många som möjligt, i stället för att smita ut genom personalingången.
Resultatet är något så oväntat som en varm och engagerande film om den mest fruktansvärda terror.
Samtidigt visar Netflix den franska tv-serien »13 november: Fluctuat nec mergitur« (ungefär: skakar, men sjunker inte) om terrordåden i Paris 2015; där ett attentat med skrämmande likhet sprider skräck och död i staden, innan tre av terroristerna tar sig in i en konsertlokal och skjuter besinningslöst för att slutligen barrikadera sig med gisslan.
Den franska dokumentären är långsam och detaljerad. Ett efter ett staplas vittnesmålen om hjälplöshet, uppgivenhet, skräck på varandra, tills tittaren verkligen känner det budskap som hamras in, att terrorn var en allvarlig, militär, attack på själva den frihet som definierar Paris.
Gemensamt för båda produktionerna är att de fokuserar på överlevarna. På hur de klarade sig. Trots den respektfulla, oblodiga distansen känns det spekulativt. Det har inte ens gått fyra år sedan 130 människor miste livet den där kvällen i Paris. Få av oss behöver påminnas om vad som hände. Så vad är syftet? Underhållning? För inte kan väl syftet vara att vi ska känna att Paris förlorade kriget?
När »Bowling for Columbine« kom 2002 hade bara tre år gått sedan den hemska skolskjutningen med 13 döda. Skillnaden är att Michael Moore hade ett angeläget och akut ärende, tydligt för alla, oavsett om man håller med honom eller ej. Syftet var att väcka debatt om de liberala vapenlagar som ger skolungdomar tillgång till vapen för masskjutningar.
Terrorn är alltid politisk. Filmer om terrordåd blir därför ofrånkomligen politik. Även när regissören helt saknar politiskt budskap. Anthony Maras har förstått det. Det finns några nyckelscener där han bokstavligen spottar på idén om ett religionskrig, när en ortodox ryss och en av terroristerna bråkar om ryssens krucifix, när en muslimsk kvinna läser en bön och ser den islamistiska terroristen i ögonen när han siktar på henne, »en otrogen«.
Men tillsammans pekar de två filmatiseringarna på en helt annan politisk berättelse. Den om det individualistiska samhällets blotta, det västerländska samhällets svaga punkt: Förlusten av en känsla av ansvar för kollektivet. I »13 november« konstaterar en av de överlevande att tre terrorister kunde få 1 500 personer därinne att krypa fram över golvet. En annan konstaterar sorgset att terroristerna gjorde dem alla omänskliga: »De tvingade oss att strunta i allt lidande runt omkring oss.« Filmen »Hotel Mumbai« är en demonstration av kollektivets kraft. Träffande nog är det mest västerlänningar som den indiska personalen behöver rädda.
***
»13 novembre: Fluctuat nec mergitur« hade premiär den 1 juni på Netflix.
»Mumbai Hotel« har biopremiär den 14 juni.
