Entusiasm är sällan ett tecken på intelligens
För guds skull! Visa ingen entusiasm för det du presterar, eller tror på. Framgång kommer i fortsättningen att bygga på skam. Ska du skapa något, börja med att be om ursäkt.
Toppbild: Unsplash
Hur är det med entusiasmen? Obruten, eller …?
Ett nytt år är på väg och den typen av kalenderskiften har traditionellt lockat fram våra mest naiva sidor: hopp och optimism, goda föresatser och, förstås, huvudlösa löften. Nyår är det halvfulla, inte det halvtomma, glasets högtid. Cyniker begår etikettsbrott bara genom att finnas när december blir januari.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Åtminstone brukade det vara så. Jag har skrivit en längre artikel om att 2023 snarare påminner om en åttioårig heroinist, än om ett nyfött barn. Den tänkte jag plåga er med i januari, så vi ska inte fastna där. Tillbaka till entusiasmen.
Officiellt är entusiasm en positiv egenskap, men det är något av en offentlig lögn. Är man europé, kanske särskilt nordeuropé, är entusiasm inte bara enerverande, utan dessutom vulgärt. Tänk på Petter Stordalen. Entusiasm ger ingen status i kretsar med status. Den tolkas sällan som ett tecken på intelligens, snarare tvärtom: den entusiastiska kan alltid misstänkas vara dum. Det måste ju finnas något skäl till den sprudlande, optimistiska energin. Okunnighet om tingens jävlighet, eller en oförmåga att ens begripa tingens jävlighet, är en närliggande förklaring.
Det är, annorlunda uttryckt, något amerikanskt över entusiasm. Det är den nya världens sinnestillstånd och man behöver inte vara Oscar Wilde, som menade att USA gick från barbarism till dekadens utan att passera civilisation, för att dra slutsatsen att den nya världen säkert blir bra. När den är färdig.
Det här är förklaringen till att folk som säger sig vilja "ändra världen" – ett projekt som borde kräva nästan outsinliga förråd av entusiasm – undantagslöst är surkart. Ingenting får en aktivist att visa entusiasm, utom riktigt dåliga nyheter. Men till och med larmrapporter om svält, artdöd och klimatkatastrof, måste verkligen bre på tjockt för att ge aktivister lite spänst i steget. Det är som alla andra droger: överanvändning ger resistens.
Entusiasmen i vår tid har degraderats till konsult- och affärssammanhang. Den bryter fram i techföretag och bitcoinkretsar, den ger färg och emojis till powerpoint-bilderna på teambuildingkurser, den sporrar copywriters att skåda mänsklighetens hisnande potential i de där berättelserna som alltid heter "vår historia" på plasttillverkares och grisuppfödares hemsidor, den bär rymdmiljardärer och, som sagt, högt belånade hotellspekulanter.
Men inte ens i näringslivet har entusiasmen några vidare framtidsutsikter. I takt med överutbildningen har även techföretagen fyllts av folk som studerat postkoloniala teorier och intersektionalitet och på så sätt lärt sig att tygla sin entusiasm. De sista entusiasterna är ständigt övervakade av HR-avdelningarnas politiska kommissarier. Varje spontant glädjetjut, varje peppande formulering, bär numera på ett tungt bagage av arvsynd, som aldrig kan kastas av. Om vi en gång var glada dvärgar på historiska jättars axlar är vi nu skuldtyngda jättar på de elaka dvärgar som solkat ned vår historia med sin bristfälliga värdegrund.
Vi kan inte låta det hejda oss att åtminstone åstadkomma någonting, men, för guds skull, visa ingen entusiasm för det du presterar, eller tror på. Framgång kommer i fortsättningen att bygga på skam. Ska du skapa något, börja med att be om ursäkt.
Vi fick ordet entusiasm från franskan, men det kommer från forngrekiskan. Grunden är én-theos, att ha Gud i sig, och det förklarar antagligen varför entusiasmens dagar är räknade. Inte ens väckelsepredikanter kan uppvisa entusiasm längre, utan att bli illa sedda i minimalistiskt möblerade rum.
Så gör dig redo för det nya året. Men minns att glaset är halvtomt. Till och med den nya världen börjar bli färdig.
