Erik Fichtelius: Vad Homeros har att lära oss om migrationspolitik

Ebba Busch Thor har ju lite svårt för litterära klassiker, Jimmy Åkesson verkar ha ett intresse för gamla gudar och Hanif Bali vill störta dem i gruset. Kanske skulle dessa tre kunna förenas i läsning av detta:

»Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge irrade kring sen han härjat Troja, den heliga staden. Många människors länder och kynnen lärde han känna, talrika var de kval han tvingades utstå på havet under sin kamp för eget liv och kamraternas hemkomst.«

Mannen heter Odysseus och hans äventyr är en häftig story som fortfarande håller, även om det är svårt att klara sig undan spoilers. Jag har i sommar suttit vid min brygga och blickat ut över det fiskrika havet där den lysande Helios låtit kvällssolen bli till guld. Homeros berättelse om Odysseus kamp mot cykloper och sirener finns i skönbesjungen översättning av den mångbeläste Ingvar Björkeson. Vad ska sommaren användas till om inte vänner, fester, gott vin och klassisk litteratur, som vi kan läsa med dagens ögon.

Odysseus är på flykt i rangliga farkoster över haven. En främling som söker skydd och räddning undan monster och gudars vrede. Vart han än kommer under sin flykt blir Odysseus som regel mycket väl mottagen av människor. Detta följer av ett grundläggande krav från molnupptornaren Zeus, den mäktigaste guden i den grekiska mytologin. Som när Odysseus strandar hos fajakerna och möts av en vitarmat skön konungadotter:

»Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.«

Väl inne i den rättrådigt visa konungens gyllene palats sätter sig Odysseus i askan vid härden då Echenéos, den åldrige hjälten, uppmanar sin konung:

»Be denne främmande man stå upp och bjud honom sitta strax på en silverbeslagen stol, och låt härolder blanda mera vin så att ljungaren Zeus kan bringas ett offer, ty han är med den som söker beskydd och gör honom helig. Låt också åldfrun ge din gäst vad huset kan bjuda.«

Så här är det oftast under Odysseus irrfärder. Han tas emot med det bästa av vad huset förmår, den fetaste baggen och den största oxen, som slaktas och grillas med örter och serveras med vin, ljuvligt som honung.

Först efter att den okände flyktingen så väl behandlats och fått vila kan de mer polisiära gränskontrollfrågorna frågorna ställas:

»Var kommer främlingen ifrån? Hur har han hamnat här? Med vilket skepp? Och var hör det hemma?«

Det Homeros lär oss är att främlingar alltid ska tas emot väl och med största generositet. Annars väcks gudarnas vrede. Detta är ju inte heller något speciellt för de gamla grekerna. Detta moraliska grundkrav finns i de flesta religioner och kulturer. Det är därmed också en del av det som skulle kunna kallas »svenskhet«, en del av vårt gemensamma kulturarv.

Frågan är vad som skulle hända om också Jimmy Åkesson, Ebba Busch Thor och Hanif Bali skulle sätta sig ner vid det fiskrika havet och läsa klassiker. Så kan de bli påminda om vad som händer dem som är mest avvisande mot fattiga tiggare och flyktingar. Likt Melanthevs, getherden i Ithaka, som varit den värste att skymfa och håna Odysseus när han utklädd till tiggare väl kommit hem. När det slutligen blir dags för hämnd ger den sluge Odysseus ordern:

»Bind fast hans händer och fötter baktill och släng honom sen i kammaren, fastsurra honom väl vid en bräda, knyt ett välsnott rep omkring kroppen och hissa upp honom högt vid en pelare ända till taket, så att han först får plågas rejält ett tag före döden.«

När han väl hängt där i många timmar, getherden som så förbrutit sig mot Zeus lagar, förs han ut på gården:

»De skar av med en skonlös kniv hans näsa och öron, ryckte så ut hans kön som de gav åt hundar att äta, och i sin måttlösa harm högg de fötter och händer av offret.«

Gudars och gudars ättlingars vrede är inte att leka med. Lär av världslitteraturen!