Estelle sockerchockar
Estelle-effektens inverkan på monarkin är det för tidigt att sia om, men mot Atkinsdieten har den varit ett dråpslag. Jag noterar på skyltningen i stadens bagerier att även ett kungligt dop är ett legitimt skäl att köpa hem en hel prinsesstårta. Sockerkrämarna skrattar hela vägen till banken medan Mamma Scan tårögt förbannar kromosomlotteriet. Hade det blivit en kille hade vi alla ätit prinskorvar i stället.
Personligen hade jag länge svårt att engagera mig i just dop också när barnet i fråga var mig närstående. Andra sakrament, som kyrkbröllopet, känns meningsfulla på ett helt annat sätt eftersom de i någon mening fungerar helt oberoende av Guds existens. När ritualen är fullbordad är man ju i andra människors ögon gift: en förvandling har skett och det är ju det ritualer är till för.
Men tror man inte till fullo förblir förvandlingen i dopritualen – där barnet upptas i kristenheten – ganska teoretisk. Barnets direkta delaktighet i frälsningen känns i min sekulariserade vardag ungefär lika praktiskt meningsfull som informationen att ett döpt barn enligt tradition löper mindre risk att bli bortförd av troll.
Jag har en väninna som jobbar som ritualkonsult i Finland. Hennes klientel består av folk som vill högtidliggöra livets vändpunkter men av en eller annan orsak inte känner att kyrkorna passar dem. Ranja brukar prata igenom med kunderna vad målet med ritualen är. Icke-religiösa dop brukar till exempel kallas namngivningsceremonier, men vad det innebär är inte helt självklart. Är barnet enligt föräldrarnas mening i större utsträckning en »riktig« människa efter att ha fått sitt namn?
Har de valda namnen en på det känslomässiga planet magisk funktion eller valde man mest något som lät trevligt? Varför bjuder man in släktingar och vänner egentligen? Vad är det som ska bevittnas?
Jag närvarade vid en namngivningsceremoni som Ranja officierade för ett barn med två pappor (gifta med varandra) och en mamma. Föräldrarna hade kommit fram till att dopceremonin för dem representerade den nya lilla människans första steg ut i ett större sammanhang än familjekärnan och en chans för oss andra att öva på tanken att de tre är föräldrar i precis lika stor grad.
Under ceremonin fick först tre far- eller morföräldrar berätta lite om de respektive släkternas historia och välkomna bebisen som ny och fullvärdig medlem. Var och en av föräldrarna presenterade ett av barnets tre förnamn och berättade om vad det betydde för dem. Gudföräldrarna fick ge barnet var sitt löfte – en del var varmt skämtsamma, alla mycket kärleksfulla. Sedan tillfrågades den samlade menigheten om just vi var beredda att hjälpa det här barnet att växa upp till en så trygg och harmonisk människa som möjligt, att dela med oss av våra värde- ringar men ha modet att låta henne välja sin egen väg? »Ja,« svarade vi alla högt tillsammans. På ett bord lade vi upp den enda present föräldrarna hade önskat sig: en tygbit från varje besökare till ett lapptäcke som Saima ska få när hon blivit större.
Bebisar har inte mycket till personlighet. När jag är på dop brukar jag ärligen mest önska att huvudpersonen ska sova genom hela ceremonin. Men den här gången var det som att jag faktiskt såg barnet, engagerade mig känslomässigt i vem hon kommer att bli, reflekterade över att vår relation kommer att vara livet ut. Och så är det förstås med prinsessan Estelle och mig också, när jag tänker efter, om jag nu en vacker dag ska bli hennes undersåte. Det kan jag faktiskt föreställa mig att uppmärksamma med en sötsak till kaffet.
