Ett annat Orlando

Författarna träffades 1922, på en middagsbjudning. Virginia Woolf var inte så imponerad av Vita Sackville-West först. Jag vet inte varför. Kanske tyckte hon att den tjusiga aristokratfrun från lantgodset Knole var för sprättig – och ung. Vita Sackville-West var i sina trettio, Virginia Woolf i sina fyrtio. Men Virginia snärjdes snart av Vitas charm och erbjöd henne att ge ut en roman på Hogarth Press, bokförlaget Virginia hade tillsammans med sin make Leonard.

En livslång vänskap inleddes, och tre år senare skulle de också bli älskarinnor. Vita Sackville-West var precis som sin make Harold Nicolson – politiker och författare – bisexuell. De levde i en öppen relation och förlustade sig med än den ena än den andra (inte minst med de övriga intellektuella jetsetarna i Bloomsburygruppen). Leonard kände till Virginias förhållande med Vita, men lät henne hållas, av kärlek troligtvis. Woolfs mentala hälsa sviktade redan då. Men än var det långt kvar till den där marsdagen 1941 då hon skulle fylla sina fickor fulla med stenar och vandra ut i River Ouse.

Lidelsen mellan Vita Sackville-West och Virginia Woolf avtog efter ett tag, men när den fanns där var den stark. I ett kärleksbrev som Virginia Woolf sände Vita Sackville-West när Vita befann sig på resa i Persien, uppmanade hon henne att släppa allt (sin man framför allt) och promenera med henne i månskenet i slottstrakterna vid Hampton Court.

»Look here Vita — throw over your man, and we’ll go to Hampton Court and dine on the river together and walk in the garden in the moonlight and come home late and have a bottle of wine and get tipsy, and I’ll tell you all the things I have in my head, millions, myriads — They won’t stir by day, only by dark on the river. Think of that. Throw over your man, I say, and come.«

»Litteraturens längsta och mest charmiga kärleksbrev«, är också vad Nigel Nicolson, Vitas son, kallat Virginia Woolfs roman »Orlando« för. Den som kom ut 1928. Sagan om Orlando – adelsynglingen som växer upp i 1500-talets England, vaknar upp som kvinna, och slutar som författarinna i 1920-tal-ets London – var Woolfs hyllning till Vita Sackville-West. Till hennes släkt. Men också till deras kärlek. Den som besöker Virginia Woolfs och maken Leonards sommarhus i östra Sussex, hukar under den låga dörröppningen, träder in i det kontemplativa vardagsrummet, där väggarna målats gröna av Virginia, kan i fönstret beskåda en liten blå keramikskål. En gåva från Vita Sackville-West, som hon införskaffat i Persien.

Sällan har ett besök i ett hus som inte en gång varit mitt fyllt mig med så många minnen. De flesta läsminnen från Woolfs romanvärld som också blivit min. Jag satte mig bakom ett stort träd och grät, i smyg, alltmedan rastlösa småbarn och svärföräldrar stampade i sommargräset.

Kunde vi gå nu?

I Virginias sovrum finns en öppen spis, vars panel målats av systern Vanessa Bell. Motivet: en båt som seglar över bukten, bakom den en blinkande fyr. Den som James Ramsay fantiserar om i Virginia Woolfs mästerliga roman »Mot fyren«.

Studier, bland annat av forskarna David Comer Kidd och Emanuele Castano på New School for Social Research i New York, visar att god skönlitteratur kan främja såväl empati som inlevelseförmåga. Ge ökad förståelse för andra människors känslor.

Jag brukar motsätta mig kulturklyschan att litteraturen kan rädda världen. Men i tröstlösa terrortider som dessa ser jag nästan inget annat hopp.