”Ett demokratiskt val – så kan vi inte ha det!”
När kulturskribenter som kommenterar demokratiska val med att vi ”inte kan ha det så här” undrar man: vad vill de egentligen göra åt saken?
Toppbild: Eric Feferberg / AP
”Men vi kan inte ha det så här.” En enkel mening, eller hur?
Det är fin tanke att ingen äger offentligheten, att det är just det som gör den offentlig. Den är en fin tanke, men den är förstås falsk.
Författaren Lars Gustafsson talade om ”problemformuleringsprivilegiet” för att beskriva att vissa äger offentligheten, andra inte. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson myntade uttrycket ”åsiktskorridoren” för att beskriva hur de som äger offentligheten sätter gränser för vad som får sägas. Det finns helt enkelt grindvakter med makt att lägga fast hur snäv korridoren ska vara.
Hur känner man igen sådana grindvakter och priviligierade problemformulerare?
Oftast på att de påstår att det inte finns någon åsiktskorridor, eller några problemformuleringsprivilegier. De menar det nog alldeles ärligt, antagligen för att de aldrig drabbats av en tanke eller åsikt utanför de gränser som de själva upprätthåller.
Om man äger offentligheten känns den som en allmänning.
Nu ska jag inte stämma upp i den vanliga klagovisan över offentlighetens snipiga snävhet. Jag vill vända på resonemanget i stället och för ett ögonblick fästa er uppmärksamhet på de fascinerande möjligheter denna ägda offentlighet ger oss.
Ni vet alla skillnaden mellan att känna sig hemma och att vara gäst. Känner man sig hemma kan man låta tankar och tal ligga nära varandra, utan några särskilda filter. Man avslöjar sig, för man känner sig trygg. Är man däremot på någon annans hemmaplan kan man inte kosta på sig sådan ogarderad tanklöshet. Då måste man alltid fundera på hur man uppfattas och vad det kan tänkas få för konsekvenser.
Det är det här som gör det så fängslande att lyssna på och läsa dem som känner att de äger offentligheten. Det blir ibland nästan lite skamligt, som att tjuvlyssna på ett privat samtal. Och det är här vi ska återgå till den där inledande, enkla meningen.
”Men vi kan inte ha det så här.”
Det är en mening som, om den användes i ett förhållande, vore ett förebud om skilsmässa. Man anar frustration, förtvivlan, kanske rent av sorg. Den är hämtad från ett tweet av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. Eller, för att vara alldeles exakt, den är hämtad från en artikel på DN Kultur där Malin Ullgren uppskattande och instämmande citerar sin chefs tweet.
Jo, jag sade ju att det nästan blir lite skamligt privat ibland.
Saken gäller nu inga personliga relationer, utan högst offentliga relationer. Närmare bestämt presidentvalet i Frankrike. Det Wiman och Ullgren är så förtvivlat överens om, är känslan av lättnad över att ”än en gång ha lyckats smälla igen dörren precis innan en svart stövel trampade över tröskeln”. Eller, en aning mindre målande, att Emmanuel Macron, inte Marine Le Pen, vann valet. Men samtidigt är de båda skakade av att så många fransmän ändå valde Le Pen. Malin Ullgren bygger vidare på sin chefs tweet:
”Jag håller med. Vi kan inte ha det så här, inte i Frankrike, inte i Sverige, inte bland Bidens glädjelösa anti-Trump-väljare i USA, inte någonstans. Dödläget knäcker demokratin.”
En del av er förstår inte vart jag är på väg. Det är i så fall ett ganska säkert tecken på att ni identifierar er med den grupp som ser offentligheten som sitt eget mysrum. För er andra:
Är det inte något underbart aningslöst och avslöjande med den här stämsången? Om vi ”inte kan ha det så här”, vad ska vi då göra? Ullman försöker lösa saken genom att drömma om att alla blir upplyst vänster, som genom ett trollslag. Men om det inte sker? Vad ska vi göra, om vi kommit fram till att folk inte kan få rösta på det här sättet längre? Vem är det vi ska göra slut med?
Diskutera med din bänkkamrat.
***
Läs mer av Johan Hakelius:
