Ett drama är på väg att utspela sig i Härryda

Jag kan inte påminna mig att jag varit i Härryda. På Landvetters flygplats, alldeles nästgårds: javisst. Men inte Härryda. De har ett flygplatshotell. Chalmers golfklubb ligger strax utanför stan. 

Ändå sätter jag mitt hopp till denna lilla ort. 

Om ni inte har följt dramat: det ska byggas ny järnväg för 57 miljarder mellan Göteborg och Borås. I fredags skakade Moderaterna och Socialdemokraterna i Härryda hand på saken. Inte för att de ska stå för miljarderna, som med tanke på hur det brukar bli säkert letar sig upp mot 70-strecket innan stinsen kan vissla i väg första tåget. Härryda kommun ska skjuta till 120 miljoner, pengar det också, men dels heter det ”upp till 120 miljoner”, så det finns lite utrymme att slingra sig, dels har man utverkat löften om en spårdragning till den gamla stationen i Mölnlycke, en busscentral vid flygplatsen och billigare resor till Göteborg. 

Ett rätt bra affär, låter det som. 

Problemet, om jag förstår det rätt, är att medborgarna – en försvarlig del av dem – trodde att de sagt nej. Eller åtminstone att de skulle säga nej. Nu återstår alltså, som Dagens Nyheter så sorglöst formulerar det, att ”övertyga en splittrad kommun” att projektet ”trots allt, kommer att bli bra”. Kommunledningen har begärt ”stöttning i den dialogen” av Länsstyrelsen. 

Sverigedemokraterna i kommunen funderar på att dra i gång en folkomröstning. Deras starke man säger att han är ”helt chockad” över att kommunalråden skrev under överenskommelsen. Men han ser, oss emellan, rätt nöjd ut.  

Om själva ärendet har jag egentligen inga åsikter. Inte om den omtvistade bergtunneln under bostadsområdet Skogen i Mölnlycke. Thomas Ravelli bor där. Han är emot projektet. Inte om priset. Sedan vi fick veta att varje meter spårvagnsräls i Stockholm kostade ungefär en miljon, har man vant sig. Möjligen undrar jag en aning om själva sträckan. Vad ska alla göteborgare göra i Borås? Eller, för den delen, tvärtom? 

Men det är nog bäst att låta det spåret ligga. 

Nej, det är inte sakfrågan, utan själva dramat som engagerar mig. Jag känner igen det. 

Det vore löjligt av mig att fråga om ni läst Elizabeth Gaskells Cranford-böcker. Det är klart att ni inte har gjort. Den första kom samma år som Drottning Victoria fyllde trettio. Den sista knappt tio år senare. Men kanske såg ni TV-serien från 2007? De var alla med: Judi Dench, Michael Gambon, Jim Carter – butlern från Downton Abbey – och Eileen Atkins. Man kan ha det tråkigare en söndagseftermiddag. 

I lilla Cranford, en påhittad by någonstans i nordvästra England, är det de erfarna nuckorna och änkorna som styr. Åtminstone tror de det, tills det uppdagas att det ska dras järnväg förbi deras idyll. 

Inte bra, detta. Järnväg betyder löst folk. Värre än så: irländare. Först som rallare och sedan – för vem vet vad detta halvvilda folkslag får för sig? – som passagerare. Det är den viktorianska motsvarigheten till EU-medlemskapets 10 000 tyska bögar. 

Jag hinner inte förklara för er ungdomar. Googla. 

Det blir lysande drama. Främst, förstås, därför att det inte alls handlar om järnvägen eller irländare. Det handlar om Cranford. Om alla lojaliteter och antipatier, om förälskelser och avsky, om makt, status, medmänsklighet och förräderi. Ett mänsklighetens mikrokosmos. 

Jag påstår inte att Härryda oroar sig för en invasion av irländare. De har ju trots allt Landvetter nästgårds och Chalmers golfklubb på gångavstånd. Vi har alldeles uppenbart att göra med ett mycket mer sofistikerat klientel. Men ändå, människor förblir människor, oavsett tid och plats. Anar inte ni också fröet till en riktigt rafflande samtidsroman? 

Vi har redan Thomas Ravelli i rollistan. Och Sten ”löspluggen” Tolgfors är landshövding. Vad mer kan man begära? 

***

Läs även: Politikerna måste förstå att de är underhållspersonal

Läs även: Hell's angels har kommit in i våra liv