Ett hot mot Vilks

Obs! Denna text är ett konstverk. Obs! Åtminstone menar konstnären Lars Vilks att denna text är en del av Vilks eget omfattande verk Muhammed som rondellhund (2007– ??), liksom alla andra texter som hyllar, hånar eller kommenterar verket. Moderverket, som legat i malpåse några år, fick ofantlig skjuts av tisdagens nyhet att sju islamistiska terrorister, stationerade på Irland, planerat att mörda Vilks i hans hem i Skåne. Säpo bekräftar uppgifterna.

Skakade reportrar frågar Vilks om han inte är rädd, där, ensam i sitt hus? Nejnej, svarar konstnären tryggt, jag har ju min yxa, ett bra vapen att använda i nödvärn.

Lars Vilks vill inte ha vårt medlidande, han vill ha vår uppmärksamhet. Och det får han förstås. Sju farliga islamistiska terrorister i en smäll! Lars Vilks framstår som hjälten i folksagan »Jack och bönstjälken«. Lille Jack fick sju jättar på fall i ett enda yxhugg.

Jättarna i Lars Vilks saga är inte bara sju isolerade fanatiker på den gröna ön – man frågar sig om det fortfarande finns en speciell jordmån för terror på Irland – nej, jättarna är minst lika mycket den svenska pressen, som ska dansa efter Vilks pipa, och inordna sig i konstverket.
»Ett hot mot alla«, trumpetar Dagens Nyheters ledarsida lydigt.

Men enligt islamologen Jan Hjärpe har det skett stora förskjutningar inom det islamistiska lägret på senare år. Medan stödtrupper till al-Quaida och andra extremister tidigare kunde få symboliskt stöd av mer moderata islamister, har situationen ändrats kraftigt. Allt fler islamister tar avstånd från terror som politiskt redskap. Enligt Jan Hjärpe är terroristerna på Irland helt isolerade. Så här sa Jan Hjärpe i tisdagens »Studio 1« i P1:

»Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks.«

Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister i nådens år 2010. De handlar inte på uppdrag av någon annan än sig själva.

Kanske kan man se paralleller till Röda armé-fraktionen (RAF) i Tyskland, som i starten hade ett visst symboliskt stöd i vänsterkretsar, men förlorade det stödet allt eftersom attentaten blev grövre. Vänstern fortsatte att kritisera den västtyska statens hårda metoder mot terroristerna, men man tog inte längre RAF i försvar. De säkra lägenheterna försvann, sympatisörerna angavs, svansen löstes upp.

I förra numret av Fokus granskades de nya terroristerna, frilansar som inte går i ledband hos partier eller organisationer. Ingen vet om de styrs av religiösa, politiska eller privata motiv, de agerar som »ensamma galningar«.

Till hjältarna på den gröna ön sällar sig också Jihad Jane, konvertit i USA. Vad den kvinnan har för privata motiv undandrar sig min bedömning. Att förklara krig mot Lars Vilks förefaller både omoraliskt, brottsligt och onödigt, men jag har svårt att se den förvirrade Jihad Jane och hennes meningsfränder som ett globalt hot mot yttrandefriheten. Möjligen kan de bli ett obehagligt hot mot allas säkerhet på sikt.

Det har gått tre år sedan Lars Vilks tecknade sin usla jycke i rondellen. Att själva teckningen är dålig är Vilks den förste att medge, det är liksom en poäng i sig. Men hela installationen förefaller ha åldrats oskönt, vilket jag inte tror var en del av planen.

Jag undrar om Lars Vilks ibland ligger vaken på nätterna och funderar på om han har gjort ett riktigt bra konstverk eller ej? Är det nyttigt för en konstnär att bli så applåderad, av alla – från Humanisterna till Publicistklubben? Ja, att faktiskt bli applåderad av hela världen, vad det verkar? Från början var det väl tänkt att verket Muhammed som rondellhund mer skulle provocera världen, åtminstone de delar av världen som inte står på barikaderna för yttrandefriheten, tryckfriheten och åsiktsfriheten, dessa mycket vackra värden som omhuldas – eller åtrås – av en stor majoritet, inte bara i västvärlden.

Det mest provocerande Lars Vilks kan göra just nu är väl att be om ursäkt för sin teckning. Sedan kunde han signera sin ursäkt, ställa ut den på galleri, sälja den till högstbjudande. Alla skulle tjäna på det. Den trötta Rondellhunden får en stilfull begravning, och både Säpo, Lars Vilks och världens kämpar för Yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter. Och Gud ska veta att det behövs!

***
För övrigt delar Publicistklubben i Stockholm ut sitt yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, nu på måndag den 15 mars. Det går till en person som med stort personligt mod visat att kampen för yttrandefriheten inte är vunnen i Sverige. Den kampen måste föras varje dag – med helt andra medel än Vilks.

Ulrika Knutson är kulturjournalist och ordförande för Publicistklubben.