Ett monumentalt rättsövergrepp
Regeringen borde göra som Leif GW Persson föreslagit och ge Teet Härm och Thomas Allgén en ursäkt och ett rejält skadestånd.
Toppbild: TT
Blåljus har aldrig varit min grej. Därför följde jag inte fallet Catrine da Costa särskilt noga då det begav sig. Visst hörde jag talas om Obducenten och Allmänläkaren och att de pekades ut som styckmördare. Och visst var det underligt att domstolen friade dem från mord, men ändå ansåg att de styckat da Costa. Allt baserat på ”minnesbilder” från ett barn som var ett år gammalt när det skulle ha bevittnat den makabra scenen.
Så det är inte förrän nu – efter att ha sett Dan Josefssons plågsamt drabbande dokumentärserie på SVT – som jag inser vilket monumentalt rättsövergrepp som statsapparaten utsatte Teet Härm och Thomas Allgén för. Dessutom hetsad av medier som lade yrkesetiken åt sidan och i stället frossade i bisarra detaljer från utredningen. De båda utpekade är i dag människospillror efter att ha levt nästan 40 år i isolering och vanära, tillintetgjorda av en Kafkaliknande rättsbyråkrati.
Särskilt upprörande – vid sidan av att Catrine da Costas verkliga mördare gick fri – är att ingen är ansvarig för skandalen. Inte åklagaren, inte poliserna, inte Teet Härms chef som hade ”visioner” om hur styckningen måste ha gått till och senare blev professor. Inte rättspsykiatern, än i dag en respekterad yrkesutövare. Eller barnpsykologen som byggde en karriär på att fiska fram barns ”minnen” ur ett grumligt undermedvetande. Inte heller rätten som tog ett litet barns fantasier ad notam och sedan skrev den märkliga domen. Ingen. Är inte det märkligt? Nej.
Regel 1A för politiker eller myndigheter som begår fel lyder: Förneka alla misstag. Och regel 1B, som blir tillämplig när det är obestridligt att ett misstag ändå har skett, lyder: Förneka allt ansvar. Därför saknas nästan undantagslöst skyldiga till de stora fiaskona i svensk offentlighet genom åren; Palmemordsutredningen, Estonia-kommissionen, Nya Karolinska sjukhuset, energipolitiken, mångmiljardfloppen Millennium och så vidare. Om det någon gång ändå finns en ansvarig så är det så gott som alltid en perifer person eller instans som blir syndabock, inte topparna.
Det är som det är. Och som det alltid varit. Men regeringen borde göra som Leif GW Persson föreslagit och ge Teet Härm och Thomas Allgén en ursäkt och ett rejält skadestånd. De förlorade åren får de aldrig åter. Men kanske en liten smula självaktning.
Toppbild: Åhörare går in till rättssalen för att bevittna rättegången mot allmänläkaren och obducenten, 1988.
***
