Ett nytt kapitel i Iran?

Ett antal år slösades bort i försöken att få Iran att upphöra med sitt program för anrikning av uran genom att göra det till en förutsättning för vidare samtal. Vi borde ge president Barack Obama äran av att samtalen nyligen kommit igång, sedan USA börjat delta och släppt förhandsvillkoret. Endast direkta samtal kan visa om en överenskommelse alls är möjlig.

Signalerna är nu blandade. Efter självmordsbombningarna i sydöstra Iran har andra länder anklagats för att stödja de grupper som är ansvariga för attackerna. Mötena i Wien i veckan kan visa om Iran är berett skicka en stor del av sitt inhemskt anrikade uran till Ryssland för vidare anrikning. En överenskommelse skulle vara välkommen eftersom det skulle undvika att Iran själv anrikar detta bränsle till högre nivå än 4-procent. En välkommen effekt vore också en drastisk reduktion av Irans nuvarande lager av uran som är anrikat till ungefär denna nivå. En överenskommelse skulle dock inte säga något om huruvida man är redo att förhandla om det ursprungliga programmet.

Vissa är övertygade om att Iran är på väg att utveckla kärnvapen. Men den frågan är egentligen inte av central betydelse för nuvarande förhandlingar. Även om landet inte skulle ha vapenintentioner idag, kan det ju ändra sig i morgon. Det är fortfarande önskvärt att övertala Iran att överge sitt anrikningsprogram och det är sorgligt att direkta samtal inte inleddes tidigare. Vad kan göras?

Både löften om belöningar och bestraffning har provats. Det finns de som gärna vill visa att Irans regering ljuger, för att motivera hårda tag. Men att ställa Iran vid skampålen kommer inte öka chanserna att få till stånd ett avtal – vilket är det viktigaste målet. Dessutom skulle ekonomiska sanktioner och militära aktioner kunna få allvarliga konsekvenser och riskera att driva nationellt sinnade iranier att stödja en regering som de i själva verket är motståndare till.

Tidigare budskap från Europa har pekat mot möjliga belöningar, såsom stöd för det civila kärnkraftsprogrammet och medlemskap i WTO (World Trade Organization). De här löftena har uppenbarligen inte räckt långt. Men det betyder inte att alla diplomatiska möjligheter är uttömda. Efter 30 år utan diplomatiska relationer med USA och återkommande påminnelser från USA:s sida att »alla – militära – möjligheter är tänkbara« skulle kanske utfästelser om icke-angrepp och om diplomatiska relationer vara intressanta i diskussionerna.

Ibland har det kommit förslag om att bredda agendan. Iran har sagt sig vara redo att diskutera nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. De ämnena kan skapa nya öppningar. Även den djupfrysta frågan om att göra Mellanöstern fritt från massförstörelsevapen skulle kunna tas upp, och till den skulle man kunna lägga idén att göra regionen fri från plutoniumproduktion och anrikning av uran. Alla länder i regionen har stött den här idén, men för Israel är den ett mycket avlägset scenario.

Kanske ser Israel sitt kärnvapenprogram som en slags livförsäkring mot ett möjligt framtida existentiellt hot. Men den uppfattningen skulle kanske ändras om en eller flera andra stater i området skulle utveckla kärnvapen eller närma sig kärnvapenkapacitet genom att anrika uran eller producera plutonium. För att undvika en sådan situation kanske Israel skulle vara berett att överväga en uppgörelse där alla länder i regionen – inklusive Israel – avsade sig och eliminerade såväl kärnvapen som anläggningar för produktion av anrikat uran eller plutonium.
Den nuvarande israeliska regeringen befinner sig säkert långt ifrån den våglängden, men kan den verkligen tänka sig att fortsätta den handlingslinje som landet slog in på när det 1981 bombade Irak­reaktorn, 2007 förstörde en syrisk anläggning som påstods vara en forskningsreaktor av nordkoreansk modell och nu senast hotar att bomba iranska kärnbränsleinstallationer?

Idag, när Iran och andra stater i Mellanöstern rör sig mot kärnenergirelaterade aktiviteter kanske en regional lösning skulle kunna framstå i ett nytt ljus för alla inblandade, även Israel. För Iran skulle det kunna vara något annat att ge upp anrikning av uran i en sådan överenskommelse än att göra det ensidigt. Landet skulle därmed kunna bidra till en bred regional nedrustning.
Jag underskattar inte problemen, exempelvis att verifiera att avtalen hålls, eller hur man skulle klara säkerheten kring och tillgången på uran. Men ändå, Obamas regering vill ta frågan om nedrustning och icke-spridning på allvar. Dagens Mellanöstern skulle vinna på en bred och djärv ansats.

***
För övrigt anser jag att energikällor behöver vara hållbara men inte förnybara. Jordens uran och thoriumtillgångar är ändliga men kan ge oss CO2-fri energi i tusentals år. Räcker inte det?