Rysslands osannolika firande

I dagarna är det hundra år sedan Lenins statskupp. Vad man än tycker om den ryska revolutionen – begreppet har behållit sin romantiska klang. Det är rätt att göra uppror! Själva kuppen gick kolugnt till, men redan dagen därpå förbjöds oppositionens tidningar. Lenins diktatur var ett faktum.

Man bör ha i minnet att 1917 var alla, i princip alla ryssar, för förändring. Tsarväldet hade murknat inifrån. Revolution låg i luften. Men att Lenin skulle sno makten mitt framför näsan på alla var en annan sak. Och han hade inga skrupler: »Vi sysslar med förstörelse. Slå sönder! Krossa alltihop.«

Ryska revolutionen lever i klassiska bilder. Se hur stenlejonet reser sig blixtsnabbt i Eisensteins mästerverk »Pansarkryssaren Potemkin«. Filmen utspelar  sig i Odessa några år tidigare, men lejonet är en symbol för folkets slumrande kraft.

Majakovskij och de andra poeterna har gett sina bilder: »Hör Stormklockan slå!«

Den amerikanske stjärnreportern och revolutionsromantikern John Reed hade turen att befinna sig i Petrograd, och skrev bestsellern »Tio dagar som skakade världen«:

»Det stora Ryssland låg i födslovåndor i färd med att föda en ny värld. Tjänstefolket, som tidigare behandlats som djur, och fått lön därefter, höll på att bli klassmedvetna. Kypare och hotellpersonal var organiserade och vägrade ta emot dricks. På restaurangväggarna fanns anslag: Det finns ingen anledning att förolämpa en människa med dricks bara därför att hon måste förtjäna sitt levebröd genom att passa upp.«

Så långt John Reed, som på dessa korta rader beskriver sin underbara utopi, som om den utspelade sig inför hans ögon. Tro mig, ingen i krogbranschen har frivilligt avstått från dricksen. Det var nog inte kyparna själva som satt upp det anslaget.

Kanske var det falskt, men – så vackert!

Det fanns andra ögonvittnesskildringar, som beskrev revolutionen i dystrare färger. Men de försvann. Det är faktiskt svårt att hitta autentiska kritiska röster från revolutionen. Många förstörde sina dagböcker för att inte dra hugg på sig från regimen, andras beslagtogs av KGB.

En som skrev dagbok var författaren Ivan Bunin, berömd för sina melankoliska noveller. Han fick som förste ryss Nobelpriset i litteratur 1933, när han bodde i exil i Frankrike.

Hans dagbok från revolutionsåren har en talande titel: »Förbannade dagar«!

På möte med författarförbundet i Moskva 1918 skriver han: »Majakovskij uppträdde anständigt, även om han såg förskräckligt sjaskig ut. Ingen kravatt och kragen smutsig. Alexander Blok däremot förfärlig. Han har öppet anslutit sig till bolsjevikerna. Ja, hans melodier har alltid varit tämligen enkla. Han är väldigt korkad, Blok.«

Bunin ser hur munkar har satts att knacka is på Petrovskagatan, och trafikanterna slänger glåpord efter dem. »Det är rätt! Jobba på bara!«

Vännen P. har arbetare hemma, som tvättar golven. Bunin frågar hur de ser på läget:

»Vi är vanliga busar, vad vet vi? Jag kan knappt läsa, och kompisen är direkt blind. Vad vet vi? Att skurkarna har släppts ut ur fängelset och styr över oss nu. De skulle aldrig ha släppts ut. De skulle ha skjutits med avsågat gevär för längesedan. Nån sa att den Lenin vi har nu inte är den riktige, utan en fejk. Den riktige blev skjuten för länge sedan.«

Bunin flyttar till Odessa, och ser krisen gå över i inbördeskrig och terror. Han noterar den 25 oktober 1919:

»Detta gäng busar har regisserat en blodig dockteater, en hemsk komedi, så vidrig att ännu om hundra år kommer världen att tystna när den tänker på hur lågt människan kan sjunka. Men jag är övertygad om att människan inte är skapad för socialism. Inte i längden. Om 25 år kommer Ryssland att bäras av en stark religiös väckelse, och ur askan av kommunismen stiger passionen för individualismen.«

Han misstog sig på tidpunkten, Ivan Bunin, men i längden har han kanske fått rätt. Fast den svartsynte Bunin skulle knappast jubla över dagens Ryssland heller. Råheten och trögheten lever ju kvar i högönsklig välmåga, under andra herrar. President Putin försvårar för Memorial- och andra organisationer som vill återupprätta Stalinterrorns offer. Både Lenin och Stalin rankas för övrigt högt när dagens ryssar betraktar historien.

Ryska revolutionen må ha slukat sina barn, men dagens Ryssland firar hundraårsjubileet med stolthet. Ivan Bunin hade inte trott sina ögon.