Ett riktigt förhållande är inte rättvist
Jag läser en gammal bok om John och Yoko, ett par anknytningsskadade narkomaner, och lär mig att tro, hopp och kärlek är jättejobbigt.
Toppbild: AP
Flyget från New York till Colombia måste gå via Alaska, för att resa rakt söderut är ett ohälsosamt väderstreck just då, enligt den japanska numerologin. Med på utflykten följer självklart den heltidsanställda tarotkortsläsaren, för sällskaps skull och för att rådge i de delikata affärerna som ska uträttas i den farliga riktningen. För just där nere bor en mäktig häxa, en bruja, som behöver betalas 60 000 dollar (1974 års växelkurs) för att döda en duva i månsken och därmed förbättra stämningen i äktenskapet vid Central Parks västra kant.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Yoko Onos livsförbättrande strategier är inte logiska. Eller är de? Varje gång paret tycker riktigt olika, vilket är hela tiden, så åker numren fram, klagar John Lennon. Numren, den svårbegripliga talmagin, styr vilka håll man får röra sig och när och, om det behövs, ganska mycket annat också. Tror Yoko på det på riktigt? Det är omöjligt att avgöra, men John konstaterar att när numren väl dykt upp så skulle hon give him hell om han inte lydde dem. På så sätt spår magin framtiden perfekt.
Skildringen av de sista åren av det ikoniska äktenskapet är gjort just av tarotläsaren, John Green (som genomgående kallas Charlie, omdöpt av Yoko för att hon tror att John skulle bli svartsjuk av att behöva dela sitt namn). I Dakota days behöver “Charlie” sova med telefonen i frysen de nätter han inte vill bli inkallad vid småtimmarna för att ge akut ockult rådgivning åt ex-Beatlen och hans äkta hälft, tolka den ena åt den andra och hitta på ritualer åt dem att utföra i lägenhetens helvita vardagsrum.
De lever i en påtagligt annorlunda tid, där kriget var nyss och en kvinna i offentligheten har tydlig uppförsbacke, två faktorer med direkt påverkan på Yokos liv. Det är också en tid då det nu utrotningshotade spelet mellan könen spelas på en nivå och med ett dimensionsdjup som andra heteropar bara kan drömma om.
Kanske särskilt par nu, femtio år senare. Enligt genusteoretikern Judith Butler är kön något man gör, en verksamhet snarare än en medfödd förutsättning. Och som Yoko gör kön! Hon knyter ett snöre runt midjan under kläderna innan hon trippar in i Apples styrelserum, för att centrera sin kraft. Hennes manipulationer är ibland moderligt problemlösande, ibland gnyende som ett litet, sårbart flyktdjur, men alltid ultrafeminina.
Av det praktiska sinnelag som präglar de vettiga, jämställda förhållandena i min omgivning finns inget. Där går allt att räkna om i ekonomiska termer, både “erotiskt kapital” och “emotionellt arbete” kräver avkastning och kompensation. En parbildning ska ge och inte ta, investeringarna ska räknas hem även på kort sikt.
Vi är nu i den åldern där skilsmässorna börjar dra genom bekantskapskretsar som plogen på åkern, vad som vänds fram ur myllan är dock oftast osaftigt. “Ingen har gjort fel”, berättar parterna gärna stolt. Deras kommande varannanveckatillvaro kommer inte skilja sig mycket från deras liv ihop. Bra, va.
Lennon har lärt sig meditera och gått i terapi, han har skrivit sånger om sin döda mor och pratar insiktsfullt om sina många brister. Likväl gör han fel, nästan hela tiden.
“John är galen!” börjar många av Yokos samtal till parets mystiska medlare och fel har hon inte. Som surmulen hämnd låser han en gång in sig och “spelar död” i femton månader, rymmer till tre lesbiska horor en annan. Hans gör också kön, massor av det, av den sort som i dag ses med sträng ovanifrånblick, genom politisk lins i jakt på toxicitet.
I dag hade separation, och eventuellt åtal, varit den enda rimliga responsen på makens beteende. Yoko köper i stället en oöppnad egyptisk sarkofag med argumentet att hon känner på sig att kvinnan i den är hon själv i en tidigare inkarnation. (Köpet är en besvikelse, när mumien dyker upp i lägenheten på Manhattan tycker Yoko den är ful och fattig, känslan av en djup koppling till henne själv måste därför alltså ha varit ett misstag.)
Yoko avskyr läkare och alla typer av rationella intrång i den ständigt pågående leken som är deras gemensamma liv. Kristaller och manifestationer sägs vara populärt bland unga kvinnor i dag, särskilt bland de politiskt medvetna cityvarelserna. Att manipulera sin omgivning genom fysiska ingrepp har heller aldrig varit vanligare, men psykologiska spel anses däremot fult i närmare relationer. Där ska transaktionerna vara rena, vad som tas ska strax fås tillbaka. Den enda starka tron är på att ligga till last, att vara jobbig, är en synd.
Jag läser en gammal bok om John och Yoko, ett par anknytningsskadade narkomaner, megakändisar och mångmiljonärer (på den tid det inte fanns så många). Jag lär mig att ett riktigt förhållande inte är rättvist, att tro, hopp och kärlek är jättejobbigt.
***
