Ett sista gnäll
Hur hamnade jag egentligen här, på en glansig sida i Fokus? Jag vet ju att Lotta Lundgren behövde en vikarie när hon skulle laga urgammal mat i tv, och att chefredaktör Martin förmodligen ville jävlas med nån när han valde mig. Men om vi zoomar ut lite, varför just jag, här?
När jag skulle ha praktik i skolan ringde jag till ett kontor min brorsa kände till, lät lämplig och klämmig och fick platsen. Där satt tidningen Pop, designbyråer och bokförlag och efter två veckors pärmsorterande hade jag fått det viktigaste: en liten ynka ingång. Jag blev tjenare med Lokko och Gedin, praktik blev till sommarjobb som blev till heltid och kontakter. Så här tjugo år samt några livsviktiga irrvägar senare vet jag att det främst är den där dörren, och inte min förträfflighet, som är anledningen till att du nu sitter och läser just mitt gnäll.
Det finns faktiskt en del att gnälla om. Segregationen. Klassklyftor, rasism och könsroller. Arbetsmarknaden, normer och slutna rum. Chefer säger att inget är deras fel, rekryteringsbasen ser ju ut som den gör, men till utbildningarna söker sig endast dom som kan se sig i ett visst yrke (jag kommer ifrån en samhällsklass där vi tar för givet att vi får ett sånt). Även om de stora problemen är föräldrars och politikers ansvar så är det också vårt. För har du ett jobb så får barnen på din gata veta vad du jobbar med, att det är nåt man kan bli. Vänners syskon får praktikplatsen, extrajobben, framtidsdrömmarna, och sen blir några av dom chefer som hävdar att allt beror på unik kompetens och tåga. Vi tutar tjusigt om allas lika värde men intresserar oss bara inom våra respektive rum för utanför dom når vi ju aldrig. Inte utan ansträngning. Inte utan att öppna dörrar.
På reklambyrån jag så småningom hamnade fick en kollega nog av det. Under sin föräldraledighet började han hälsa på ett gymnasium i norra Botkyrka och berätta för ungdomar om kreativitet och om kommunikationsbranschen som kommer att behöva deras talanger och språkkunskaper i framtiden. Sånt som kan förändra drömmar. Han har fortsatt så i ett par år och man kan skoja cyniskt kring det men faktum är att han regelbundet och frivilligt bränner längst ut på en tunnelbanelinje till unga som behöver höra att dom är viktiga, medan resten av oss inte gör det.
En filmregissör som heter Juliana Lukasik kallar sitt dörröppnande för jobbskuggning. Det finns inga kvinnliga regissörer, ojar sig filmbranschen, och dom som finns känner sig nog lite förvånade över konstaterandet. Juliana tar in kvinnliga studenter att följa med i hennes jobb, i alla moment, som en fluga på väggen, och efter varje arbetsdags slut gör dom ett 15 minuters genomsnack. Totalt kostar det henne 1,30 timmar, eftersom studenten bara följer med henne på grejer hon redan gör och studenterna får veta hur allt går till. ATT det går till och att kvinnor faktiskt kan göra det. En konkret väg in för dom och för andra.
Det var så jag hamnade här. En dörr stod på glänt för länge sen och nån sa välkommen. Nu ska jag dra vidare och lämna plats åt andra, så jag vill tacka Fokus och er läsare för den här tiden av dålig stämning och omagkänsla. För att ni delat mina tankar om brett sittande, skitjulklappar och lämnade kaffekoppar. Och så vill jag uppmana er alla till en sista sak: se för i helvete till att hålla era dörrar öppna. Bevara Sverige blandat.
