Ett svenskt teparty

På Slottsbiografen i Uppsala hade det kristdemokratiska ungdomsförbundet för första gången bjudit in till Frihetsdagarna. Det var höst 2011 och borgerlighetens idéutveckling skulle pånyttfödas.

Ebba Busch Thor öppningstalade. Hon kallades frihetsgeneralen. Som avslutning höll dåvarande förbundsordförande Aron Modig frihetstalet. Alliansens projekt, ansåg han, hade gått från att liberalisera Sverige till att förvalta statsbudgeten. Nu måste gemenskaperna – familjen, kyrkan och soppköken – få blomstra på det offentligas bekostnad. Det skulle premiera flit, gemenskap och ansvar för både sig själv och andra. Dygderna som skulle bygga Sverige.

I efterhand visade det sig inte bara vara receptet för ett godare land. Utan också för framtidens kristdemokrati.

Imorgon utser ett extra riksting Ebba Busch Thor till kristdemokraternas fjärde partiledare och Aron Modig tar plats i partistyrelsen. De är äntringsstyrkan som ska rädda det lilla parti som står på randen till utrotning; får Busch Thor som hon vill blir Modig ny talesperson för partiets ekonomiska politik.

Vad den nu är.

Efter åtta års sammansmältning med alliansen är det få som vet vad kristdemokraterna vill. Det är ett problem. Ett partis existensberättigande måste vara något annat än som ett moderat stödhjul.

Men Ebba och Aron verkar sitta på en lösning.

På Frihetsdagarna presenterade kdu en skuggbudget i form av ett tiopunktsprogram. Alliansen gjorde för lite för att få bort bestraffningarna på flit och företagsamhet. De unga kristdemokraterna ville gå längre med sänkt skatt på pensioner, kapital och arbete.

Snarare än välfärden var det statens kärna – krigsmakten och poliserna – som behövde större budgetposter. Civilsamhället skulle leva upp genom ett fördubblat avdrag för gåvor till ideella organisationer.

Och så var det familjerna. För att rensa bort politikers pekpinnar ville Ebba Busch Thor och Aron Modig göra vårdnadsbidraget till ett barnskatteavdrag. Utgifterna för barnomsorg och föräldraförsäkring skulle läggas ihop i en pott som familjerna själva fick disponera. Att avvisa ökad valfrihet för småbarnsföräldrar för att det kan minska deras arbetsutbud är att landa fel, sa de.

Försvar framför välfärd. En krympt stat före allt annat. Dygder framför ekonomisk rationalitet. Det oförnuftiga var kanske inte så nytt för att vara kristdemokraterna. Mest känt i den ekonomiska politiken har partiet blivit för att ha avskaffat fastighetsskatten och infört vårdnadsbidraget. Två reformer som reducerar inslaget av stat i familjers vardag, men vars fördelar beräknas till cirka noll av en enig ekonomkår.

Men det fanns en annan ton.

Kristdemokraterna har kallat sig »alliansens sociala röst«. De har varit den snälla konservatismen, som erkänt värdet av en stat med välfärdsambitioner. Mitten snarare än radikala. Tyska kristdemokrater med Angela Merkel i spetsen snarare än amerikansk kristlig höger. Frågan är bara om det gäller kdu:s gamla – och kd:s framtida – tiopunktsprogram.

Ta den amerikanska senatorn Rand Paul, till exempel, som vill bli republikanernas presidentkandidat. Han slåss för människors rätt att vara i fred och är en fullblodad skattemotståndare. Politiker ska inte inkräkta i folks vardag. Kyrkan och äktenskapet håller han högt. Att det låter som en libertarian i konservativ skrud kan bero på att hans pappa Ron Paul är grundare av den amerikanska Tea Party-rörelsen.

Och det är inte för intet tongångarna låter bekanta.

Strax före de där höstdagarna 2011 efterfrågade Aron Modig just ett svenskt Tea Party. Svensk politik behöver en radikal högerröst, menade han. En som inte främst gillar forskning, goda statsfinanser och öron långt ner i folkopinionen. En som inte bara inser att staten måste krympa snabbt utan också att samhällets viktigaste värden inte mäts i pengar. Utan i frihet. Och i dygder. I flit, ansvar och gemenskap.

Med maktskiftet i det lilla partiet åker en kristlig pragmatism med kontinentaleuropeisk nyans och vurm för det sociala ut. Entré gör en värdekonservativ libertarianism av anglosaxiskt snitt. Det är priset för ett existensberättigande.

På sikt talas det om att de ska heta Kristdemokraterna frihetspartiet. Under ledning av den gamla frihetsgeneralen Ebba Busch Thor och med Frälsaren Aron Modig vid hennes sida, förstås. Den idépolitiska reinkarnation som efterlystes på Slottsbiografen i Uppsala den där höstdagen för några år sedan kan tyckas genomförd med morgondagens extra riksting. Men den har nog bara börjat.

***

För övrigt grinade jag till Rihannas musikvideo till låten »American Oxygen«. Att på så kort tid skildra förtryck, konflikt och drömmar så starkt, är en konst.