Ett tidlöst olyckligt äventyr
Thorkild Hansens bok Det lyckliga Arabien berättar mycket om oss, då och nu. En evigt ung klassiker.
Toppbild: Unsplash
Evigt ung verkar dansken Thorkild Hansens bok Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761–1767 vara. Den kommer ständigt i nya upplagor. Den senaste på Daidalos, förra året, i fin översättning av Olof Hoffsten. Tidlös blir en bok av en anledning. Oavsett i vilken epok vi råkar fördriva våra dagar och nätter. På de första sidorna stiftar man bekantskap med de unga män som i en roddbåt den 7 januari 1761 är på väg ut från Nyhavn till örlogsskeppet Grönland. Fartyget ska ta dem till det som vid den tiden kallades Felix Arabia, det lyckliga Arabien, nuvarande Jemen. De som ger sig av 1761 är upplysningsmän, svärmar för vetenskapen och det främmande och ska samla in föremål, växter, djur och stenar, studera seder och bruk och jämföra dagens förhållanden med de som omnämns i Bibeln. Tidvattnet till exempel. För att utröna dess betydelse för berättelsen om hur Israels folk kunde gå över havet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag förflyttas i tiden, stryker under ett stycke: "Man får nog också tänka sig att det rådde en viss tystnad bland dem när de nu stod i roddbåten. De skulle till det lyckliga Arabien, men ingen av dem verkade riktigt lycklig vid tanken på det."
De har fått pengar till resan av den dåvarande danske kungen Fredrik V. Han var en upplysningsregent: Thorkild Hansen skriver: "konstens och vetenskapens angelägenheter låg denne om hjärtat i en utsträckning som vi i dag har svårt att föreställa oss, sedan vår författning har förbättrats och det upplysta enväldet har ersatts av en oupplyst demokrati."
Att färdas med en sådan ciceron genom en berättelse om en 1700-talsresa hade kunnat bli komplicerat, men i Thorkild Hansens sällskap förblir man på gott humör på varenda sida. På nästa läser man att mecenatens pengar står i bjärt kontrast till "vår samtids historiska iver att bli glömd".
Det lyckliga Arabien kom ut 1962 och brukar kallas en modern dokumentärlitterär klassiker och den som söker efter upplysningar om författaren på National-encyklopedins webbsida och inte vill betala för att läsa mer än de nio ord som är gratis, bör heller inte göra det. De nio räcker: "Hansen var en lysande berättare och en stor provokatör."
Huvudpersonerna i resan Hansen berättar om är den svenske upplysningsfilosofen Peter Forsskål, en i kretsen kring Linné. Forsskål brann för tryckfrihet. Mer än någon annan låg han bakom att den infördes i Sverige år 1766. Hans argument var okuvligt: "Den borgerliga friheten kräver en begränsad regeringsmakt och en obegränsad tryckfrihet... Frihet kan bara bevaras med frihet."
Den danske lebemannen Christian von Haven var också med, en orientalist som inte bidrog med något enda av vetenskapligt värde, tvärtom gjorde allt för att förhala resan. I efterhand får man erkänna att han bidrog till att ge liv åt berättelsen. Sin ambitionsnivå hycklade von Haven inte med. Av kungen äskade han och fick en enorm reskassa för "att öva sig i konsten att göra avskrifter av orientaliska manuskript". Trots försök från de övriga deltagarna gick det inte att bli av med von Haven. Han var finansiärernas alibi och skulle ge Danmark den vetenskapliga äran, framför näsan på Tyskland eller Sverige.
Med i roddbåten ut var även Carsten Niebuhr, en lågmäld matematiker från sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han var den enda som var kvar i livet när han 1766 återvände. Få brydde sig. Död var nämligen också Fredrik V, ersatt av sonen Kristian, likgiltig för allt vad vetenskap och konst hette.
Hansen, från en samtid ivrig att bli glömd, ger desto mer liv åt 1700-talssjälarnas. Deras nyfikenhet, äregirighet och sinnen förmedlar öknens dofter, havet och resandets ensamhet och väcker frågan om vad människan ska göra med sin korta stund på jorden, i världen. En evigt ung klassiker blev det.
***
Läs även: En bortglömd dansk historia
