Ett verkligt viktigt val

På söndag utspelar sig ett politiskt drama som kommer spela en avgörande roll för Sverige, Europa och världen. Det handlar inte om EU:s stora toppmöte om eurokrisen. Inte om någon debatt mellan republikanska presidentkandidater. Knappast om Juholts senaste redovisningspiruetter.

Det handlar om valet i ett litet land på andra sidan Medelhavet: Tunisien.

Tunisien var det land som drog i gång den folkliga lavin som skulle svepa med sig hundratals miljoner människor i arabvärlden. Det var där som den tunisiske studenten och frukthandlaren Mohammed Bouazizis självbränning den 17 december 2010 väckte folkets vrede mot diktatorn Ben-Ali. Då landet var först med revolutionen är man nu också först med fria val.

Det är lite ironiskt att medan vi rapporterar om varje liten militäroffensiv mot Khadaffis sista fästen så har vi nästan helt glömt bort det som egentligen är avgörande för allt det som de frihetssträvande revolutionärerna kämpat för: demokratiska val.

Detta är det första testet på vart revolutionen är på väg. Tunisien är ett av arabvärldens mest utvecklade, mest sekulära, mest västorienterade länder utan stora etniska motsättningar. Kvinnors rättigheter är inskrivna i grundlagen och på Tunis gator är det lika vanligt med icke-beslöjade som beslöjade kvinnor. Kan inte Tunisien klara detta, då är frågan vad som händer i större och mer kaotiska länder.

Redan nu står det klart att den islamiskt konservativa rörelsen Ennahda kommer att vinna valet, med minst en fjärdedel av rösterna. Trots att revolutionen var en massrörelse så är det bara Ennahda som förmått mobilisera en gräsrotskampanj, med härdade aktivister vana att röra sig i fattigkvarteren.

De icke-islamiska partierna har samtidigt splittrats i hundratalet partilistor. De främsta av dem har knappt nått längre än till storstädernas medelklass. Under diktaturen förblev de isolerade från folket, antingen som tolererade elitpartier (PDP) eller intellektuella exilrörelser (CPR). Endast vänsterpartiet Ettakatol har synts på fältet i ett läge då många väljare ser fattigdom och orättvisa som huvudfrågor.

Å ena sidan är det en allvarlig varningsklocka för alla som hoppas på arabvärldens befrielse. Efter alla deklarationer om frihet och värdighet har de tunisiska revolutionärerna inte lärt sig det som varje ombudsman i Sverige vet: Facebook och Twitter i all ära, ett val består av att tusentals personer som knackar dörr, delar ut material, håller torgmöten och försöker skapa förtroende hos folk genom samtal. Och/eller ett tydligt genomslag i tv med ett lättfattligt budskap.

Om alla ska hålla på sitt eget lilla parti består kampanjen av generaler utan meniga, och väljarna kan inte skilja gubbarna åt i tv-soffan (även om PDP:s partiledare förvisso är en kvinna). Islamisterna blir de enda som sticker ut. Här finns tyvärr många paralleller till det som sker i Egypten. Bistånd i form av kunskap och erfarenheter om politisk organisation och samordning kan visa sig vida viktigare än pengar.

Å andra sidan erbjuder Tunisien hopp. Många islamistiska kandidater har suttit fängslade i 10–15 år. Andra, som ledaren Rached Ghannouchi, har varit i exil lika länge. Men när de nu träder fram på scenen är det med försonande budskap om tolerans och en bred koalitionsregering. Likt alla partier i Tunisien har man accepterat varannan damernas på listorna.

Med oro noterades i väst hur islamistiska ligister gav sig på en privat tunisisk tv-station som sände den tecknade filmen Persepolis av Marjaneh Satrapi, som handlar om hennes uppväxt under den iranska revolutionen. Men Ennahda tog kraftfullt avstånd från attackerna. Våldet mot kristna kopter i Egypten har också kommenterats med avsky. Förebilden är mycket tydligt Turkiets AKP, som haft majoritet sedan 2002 utan att röra landets sekulära principer eller kvinnornas ställning.

Dessutom tvingas Ennahda kompromissa. Trots sin svaga organisation ser övriga partier trots allt ut att få mer än hälften av rösterna. Rached Ghannouchi är den politiker många väljare säger sig stå längst ifrån. Något maktövertagande likt det i Iran 1979–80 tycks över huvud taget inte möjligt. Religionen får inte ens en sådan stark ställning i politiken som i Irak.

Om Egypten, Libyen, Marocko, Jemen, Jordanien och till slut även Syrien följer Tunisiens mönster kommer EU att få grannar som blir mycket mer demokratiska, stabila och fria. Men kan de frihetliga rörelserna i grannländerna dessutom lära sig något av det tunisiska valet och organisera sig lite bättre kan söndagen bli början på arabvärldens verkliga befrielse.

***

FÖR ÖVRIGT är frågan hur länge Håkan Juholt sitter kvar. Hur ska socialdemokraternas fotfolk gå till val 2014 med en statsminister­utmanare till Reinfeldt som de flesta i partiet ber om ursäkt för?