Ett zombiehem

Allt vore frid och fröjd om det inte var för en rastlöshet som går i arv, för de gamla synder som knarrar i väggarna och liksom förgiftar de efterlevande med den hädangångne Alvings sällsamma svartsinne.

Henrik Ibsens »Gengångare« är ett realistiskt familjedrama om en man som till och med i döden kontrollerar hela sina familj med sina gränslöst själviska nycker. I Malmö Stadsteaters bearbetning, med diskret geniala manusjusteringar av dramatikern Gustav Tegby, tar den gotiska subtexten fysisk form på scenen. Föreställningen heter »Gengångare och zombies«, och om det känns märkligt naturligt när Ann Petrén som fru Alving klyver ett huvud med sin stora yxa är det för att allt ju redan fanns där i Ibsens original: incesten, arvet, skräcken, smittan, frågan om aktiv dödshjälp. Zombies som vi känner dem i dag existerade år 1881 förstås ännu inte i det kollektiva medvetandet. Men de existerade i samtiden, där människor fortfarande dog av syfilis, med förvridna kroppsdelar, bortvittrande hjärna och förtappade själar.

Gotiska skräckmotiv av alla de slag fick under romantiken en plats även i det realistiska berättandet, ofta för att illustrera eller symbolisera psykologiska skeenden, traumatiska maktförhållanden och mörka hemligheter. Den levande döda var en -bekant arketyp från folksagor i hela -Europa och på olika vägar skulle just dessa sagor så småningom inspirera till både 1900-talets spökhistorier, vampyrer och zombies. När Ibsen skriver är de processerna i full gång, även om Europa får vänta på ordet zombie (som kommer från Haiti) i 40 år till. I dag uppfattas pjäsens »gengångare« helst som tankespöken, andar eller kanske bara minnen med begränsat inflytande på den fysiska världen. Men visst för Ibsens gestaltning av det syfilitiska patriarkatet lika lätt tanken till en köttigare slags odöd, den från folk-sagorna, som fysiskt stiger ur sin grav.

Zombieunderhållning bygger allt som oftast på en riktigt intelligent idé, eller i värsta fall åtminstone en milt underhållande gimmick, som man i regel tröttnar på redan i första akten. Att älska zombies är därför som att älska Hammarbyfotboll: det är roligare att vänta på kommande möten än att ha bevittnat den faktiska före-ställningen. Ibsens och Tegbys »Gengångare och zombies« är speciell för att den håller hela, hela vägen. Även när zombierna till sist anfaller och fru Alving laddar sin revolver i den barrikaderade salongen är det god Ibsen, en gravallvarlig tolkning. Samtidigt är det enorm zombieunderhållning. Regissören Rikard Lekander har på sin egen teater i åratal utforskat den uppfriskande vidriga skräckteatertraditionen grand guignol och tar med sig all sin sakkunskap till Intiman i Malmö. När det skjuts zombies i Lekanders regi, då skvätter hjärnsubstansen, men inte hinkvis. Äcklet är så att säga smakfullt.

Helt okommenterat inverterar Gustav Tegbys manus en av 1800-talsgotikens centrala formler. I stället för en »mad-woman in the attic« – den karibiska frun som är inlåst på vinden i Charlotte Brontës »Jane Eyre« – har hans fru Alving sin make i källaren. Den vetenskaplige maktmannens gränslöshet ersätter här den icke-vita kvinnans biologi som det Andra, det monstruösa. Det går bara att beskriva som politisk teater.