EU-entusiasternas rädsla för att bli stämplade som bonnläppar
Svenska EU-skribenter skäms för Sverige inför det kommande ordförandeskapet 2023.
Toppbild: TT
Hur ska det gå? De är så nervösa.
De är som Higgins innan han fått ordning på Eliza i Pygmalion. Eller ännu värre förresten: Higgins skulle bara ha förlorat ett vad om han inte hade fått Eliza att släppa cockneyn och börja tala som en dam. Men våra EU-entusiaster är rädda att själva bli stämplade som bonnläppar. Att Sverige ska göra bort sig i salongerna och skämma ut hela nationen, inklusive dem själva.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det skulle inte förvåna mig om en del av dem kvitterat ut dubbla medborgarskap redan, bara som säkerhet.
Det svenska EU-ordförandeskapet, som börjar vid årsskiftet, är förstås en stor sak. Europa är i krig, Italien har fått en postfascistisk premiärminister, tyskarna säger sig ha avvärjt en statskupp, USA börjar bulla upp med handelsrestriktioner, nya flyktingvågor kan ligga runt hörnet, det råder energikris utan några snabba lösningar och unionen är fortfarande skakad av att ha förlorat sin andra största ekonomi och den gemensamma budgetens största nettobidragsgivare.
Insatserna är höga och i den mån unionen uppvisar något slags stabilitet är den bedräglig. Det gäller euron, som snabbt kan hamna i kris igen. Det gäller sammanhållningen, som till en början stärktes under trycket av en yttre fiende, men som nu börjar luckras upp ju längre den ryska aggressionen fortgår. Det gäller den institutionella utvecklingen, som fortgår på samma sätt som alltid: kommissionen och delvis EU-parlamentet tar varje tillfälle i akt att utöka sin makt, på medlemsstaternas bekostnad. Varje kris, om det är pandemi eller krig, ger centralisterna en orsak att hävda "särskilda omständigheter" och driva på för en "allt närmare union".
Det är ingen hemlighet, utan ett uttalat mål. Men centraliseringen saknar förankring i medlemsländerna och är därför att be om trubbel.
Men det är inget av detta som svenska EU-skribenter oroar sig över. De oroar sig i stället för att Sverige inte ska visa sig tillräckligt följsamt, eller rent av entusiastiskt, inför den fortsatta utvecklingen mot en allt närmare union. De vill att Sverige ska gå i bräschen för en gemensam asyl- och flyktingpolitik, som ska stå över den nationella asyl- och flyktingpolitiken. De hoppas, som Ylva Nilsson i Expressen, att Sverige tvingas sammankalla en bred konferens, eftersom "vetorätten för enskilda länder måste bort så att det blir lättare att nå enighet i unionen". De oroar sig för att Sverige inte fullt ut backade upp den nya, betydligt utökade budgeten. De oroar sig för att Sverige ska framstå som en "håglös randstat", eller rent av att den svenska regeringen ska "förstöra unionen inifrån", för att blidka Sverigedemokraterna.
Det är, som Annika Ström Melin skrev i en typisk passage i DN nyligen, "både Sveriges anseende och möjlighet till inflytande som EU-medlem som nu står på spel".
Det betyder, som vanligt, att Sverige bara kan bygga sitt anseende och sitt inflytande genom att trycka på åt det håll som kommissionen och andra centraliserande krafter vill. Det är ett inflytande utan alternativ och ett anseende som bygger på gott uppförande och anpasslighet.
En av de saker svenska EU-skribenter ständigt klagar över är att EU-frågorna inte har någon naturlig plats i svensk debatt. De är oförmögna att se att de själva är ett huvudskäl till det, genom att skriva om EU som om de vore guvernörer utsända av en kolonialmakt, satta att uppfostra infödingarna.
Det är faktiskt snart 28 år sedan Sverige gick med i EU. Det är på tiden att vi hittar en annan utgångspunkt för vårt EU-engagemang, än rädslan för att vara bonnig.
