EU-reportrarna förlåter aldrig Boris Johnson
EU-reportrar har en tendens att anamma Bryssels perspektiv. När Boris Johnson vägrade göra det stack han hål på bubblan.
Toppbild: Virginia Mayo / AP
Det finns mer än ett skäl till att de flesta av oss inte har en aning om vad som faktiskt sker i EU:s rökfria sammanträdesrum. Ett är – vi kan vara ärliga i den här kolumnen – att det är näst intill omöjligt att skriva om det utan att läsarna somnar, eller åtminstone vänder blad, som uttrycket lydde innan vi alla började svajpa.
Ett annat är att effekterna av långvarigt Brysselboende liknar de som drabbade Alice när hon föll ner i kaninhålet. Efter ett tag blir det omöjligt för Bryssels politiker och byråkrater att skilja på fantasier och hallucinationer om hur de skulle vilja att Europa fungerar och hur det faktiskt fungerar. Det är den sortens synvillor som har givit oss euron, med tillhörande permanenta kris, som skapat en intern klyfta mellan öst och väst och som såg till att driva ut britterna ur EU.
Ett tredje skäl är att de som har som uppgift att i första hand rapportera om det som sker i EU i nio fall av tio blir ordentligt inbäddade. Det gamla brittiska imperieuttrycket ”go native” – att bli ett med infödingarna – är det som ligger närmast till hands.
Efter att ha ägnat tillräckligt lång tid åt att samtala med eurokrater börjar reportrarna helt enkelt se samma hallucinationer som de personer de är satta att bevaka. Och det dröjer inte länge förrän allt de skriver får en alldeles särskild, uppläxande ton. Uppläxande gentemot de svenska läsarna, mot Sverige som nation och den svenska regeringen, alltså.
En typisk svensk EU-artikel från de senaste åren handlar om hur Sverige inte begriper, sinkar eller lägger krokben för den oundvikliga och ärofulla framtid som EU planerat till mänsklighetens båtnad. Som läsare lyckas man nästan aldrig begripa rävspelet bakom kulisserna, för EU framställs som en ädel centralmakt. Det är medlemsländerna som utmålas som oansvariga ränksmidare så snart de inte gör som eurokraterna vill.
Det är därför, snarare än på grund av Brexit, som de inbäddade reportrarna aldrig kan förlåta Boris Johnson. När han blev dömd till korretjänst i Bryssel stack han hål på bubblan. Han skarvade och spetsade till. Han visade ingen underdånighet och satte alltid de brittiska intressena främst. ”Han ljög”, brukar de inbäddade korrarna alltid skrika. Och visst hände det att fakta var en aning skakiga. Men trots det kom han närmare en förståelse av vad som faktiskt sker i Bryssel än de flesta av sina stämsjungande kollegor.
Det var detta jag tänkte på när den gamla EU-korren Ylva Nilsson, nu på Expressens ledarsida, skällde ut Sverige för att vi tog Boris Johnsons besök i Harpsundsekan på allvar. Johnson ville bara uppväga ett dåligt lokalval, han har inget mandat från parlamentet och – naturligtvis – han är en notorisk lögnare.
”Sverige lät sig luras av Boris Johnsons fint”, väste Nilsson och hängde – lika förstås – på vad vi borde göra i stället: ”Pröva nu igen Macrons idé om att EU behöver bli en makt, bli mer effektivt.”
Just det. Inbäddad var ordet.
Att Johnson faktiskt har varit central och pådrivande för Ukrainas sak mot Ryssland gör bara de inbäddade EU-reportrarna ännu argare. Han får inte ha några bra sidor.
Själv minns jag i dessa Natodagar hans limerick, den där gången då Turkiets president Recep Erdogan fick en tysk komiker åtalad för att ha förolämpat honom. Tidskriften Spectator utlyste ”The President Erdogan Offensive Poetry Competition”. Boris vinnande bidrag löd såhär:
There was a young fellow from Ankara
Who was a terrific wankerer
Till he sowed his wild oats
With the help of a goat
But he didn’t even stop to thankera
Jag vet inte om det är en lögn att Erdogan har könsumgänge med getter, men ibland överträffar dikten verkligheten.
***
