Existerar en motsättning mellan arbete och kapital?

"Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp" skrev Marx och Engels 1848. 

Hur sätts våra löner? Hur bestäms arbetstiden? Hur beskattas löner och vinster och hur används statens resurser? Motsättningen mellan de som äger produktionsmedlen och alla de andra, som endast kan överleva genom att sälja sin arbetskraft, är uppenbar. Mer praktiskt handlar det om vem som får vad av livets goda: den som skurar golvet eller den som äger skurhinken och kontraktet om städtjänst med den som äger golvet?  

Men motsättningen kan och bör formuleras bredare än som klasskamp mellan arbete och kapital. Mänsklighetens historia har alltid handlat om motsättningen mellan de maktlösa och de mäktiga. 

Den destruktiva drivkraften är viljan till obegränsad individuell makt. De flesta människor på jorden har ingen som helst meningsfull rösträtt och lever i relativ ofrihet. Under kapitalistiska omständigheter kommer viljan till makt främst till uttryck i en oändlig strävan efter avkastning på kapital, det vill säga det individuella förvärvsbegär som Aristoteles för sisådär 2 500 år sedan pekade ut som samhällsförnuttnelsens kärna.  

Vi lever sedan många decennier med full kännedom om att mänskligheten har kapaciteten att utplåna sig själv antingen genom bruk av massförstörelsevapen, genom att förändra klimatet på vår planet eller utrota de växer, djur och organismer som upprätthåller livsnödvändiga ekosystem. När det gäller de två senare hoten är den kollektiva självförstörelsen pågående. Den förstnämnda är ständigt närvarande.  

Aldrig tidigare har så mycket kapital sökt sin förräntning som i dag. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har så många samtidigt försökt säkra så stor konsumtionsförmåga, utan att själva behöva producera det som avses konsumeras. Detta enorma anspråk både på jordens resurser – mark, vatten, mineraler, biomaterial etcetera – och andras arbete som det samlade finansiella kapitalet motsvarar är ett maktanspråk för vilket vårt språk saknar adekvata uttryck.  

Cirka 250 män äger mer än en miljard kvinnor och flickor i Afrika, Latinamerika och Karibien. Tjugo av världens rikaste personer förorsakar 8000 gånger så stora utsläpp av växthusgaser som världens fattigaste miljard människor. En persons förmögenhetsökning under Covidpandemin hade räckt till att finansiera vaccinering av hela jordens befolkning. 

Ojämlikhet är problemet. Omfördelning är lösningen.  

Hoppet står till att människor går samman, bildar sig och skaffar sig kollektiv makt. Demokratin är de mångas bästa verktyg i kampen om sociala institutioner, såsom och inte minst själva nationalstaten, med alla dessa lagar, regler och normsystem.  

Demokratin har skapats genom folkrörelser och organisering i lokalsamhälle, på arbetsplatser och i intressegemenskaper som över tid också gått samman och skapat ett internationellt samfund. Internationella organisationer samlar kunskap och mobiliserar motstånd mot det obegränsade förvärvsbegäret. Inte minst gäller det FN-systemet med de sjutton globala utvecklingsmålen där det främsta är att utradera fattigdom och klimatpanelen IPCC med det antagna målet om att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader Celsius.  

Det är ingen slump att den globalt organiserade högerns agenda slår mot såväl lokala skyddsombud som FN:s klimatpanel. 

Motsättningen mellan arbete och kapital eller mer generellt mellan mänsklighet och individuell makt inte bara existerar, utan kan och måste alltså överkommas. Frågan är bara om vi hinner innan vi går under?  

Föreställningen att det skulle finnas en oförsonlig motsättning mellan "arbete" och "kapital" bygger på den felaktiga idén att fördelningen av de värden som skapas i en process där varor eller tjänster framställs, är ett nollsummespel. Och att "arbete", i form av arbetskraft, är den enda insats som kan åstadkomma ett överskott, som kan skapa värden. Värden som "kapitalet" orättvist och parasitärt tillägnar sig, utan att det i sig har varit med om att skapa dem. 

Citattecknen kring de två begreppen är avsiktliga. 

I den klassiska bilden är "arbete" samma sak som kroppslig ansträngning eller möda. Vägarbetare som röjer mark med slägga och spett, fabriksarbetare vid det löpande bandet vilket spottar fram mängder av varor. Arbetets resultat går då att mäta kvantitativt, och ersättningen kan antingen ges i proportion till producerade enheter eller i antalet "arbetade" timmar. Utgångspunkten är att det går att objektivt bestämma vad som är en rättvis ersättning för "arbetet" – den som producerar fler varor per timenhet ska ha mer betalt än den som producerar färre. 

Att tillhandahålla tjänster av olika slag – omvårdnad, undervisning, underhållning, skötsel – är också värdeskapande handlingar, alltså arbete, men utan varuproduktion. Hur mäts den rättvisa ersättningen för dessa kvantitativt? 

Även idéer bidrar till att skapa värden. Det benämns ibland för "tankearbete". Hur mäter man det arbetets resultat? Hur ersätts det på ett rättvis sätt? 

”Kapital” är ett lika svårfångat begrepp utan entydig definition. Åter i den klassiska bilden avses alla de produktionsfaktorer som är tillverkade av människan, det vill säga allt utom jord, som naturen eller Gud tillhandahåller, och arbete, som är människans ansträngning. Med den definitionen är givetvis också pengar i en eller annan form kapital när det omvandlas till maskiner eller fordon eller verktyg etcetera. 

Men det betyder å andra sidan att kapital är anhopat arbete, vilket för övrigt också Marx påpekar i sin skrift Lönearbete och kapital, från 1849. Det innebär i sin tur dock att även arbete är kapital. Mer därtill, är själva kunskapen om hur man utför arbetet på bästa möjliga sätt också kapital; humankapital. 

Om humankapital är individens förmågor, tillkommer samma individs möjligheter att från sitt nätverk hämta resurser och erhålla stöd, det vill säga hennes sociala kapital. Eftersom individen existerar i ett socialt sammanhang är det därmed meningsfullt att tala om en grupp samverkande människors eller en folkgrupps eller en samhällsbildnings sociala kapital. Det sociala kapitalet har sålunda två former: dels de relationer som individen kan dra nytta av, dels en kollektiv tillgång som alla individer i en grupp kan nyttja. 

Det finns därför inte en tydlig rågång mellan "arbete" och "kapital". Ens arbetskraft, kunskaper, yrkesskicklighet, förmåga till nytänkande, nätverk och det samhälle som omger en, är ens kapital, och det som kallas för kapital, produktionsfaktorerna, är resultatet av mänskligt arbete i vid mening. 

Mot den bakgrunden och den svåravskiljbara sammanlänkningen av "arbete" och "kapital", blir diskussionen, eller snarare, agitationen om en antagonistisk motsättning mellan "Arbete och Kapital" med stora begynnelsebokstäver, meningslös. Än mer, så avslöjar den en primitiv uppfattning om hur ekonomier fungerar och ekonomisk tillväxt, värdeökning, går till. 

Det är heller ingen slump att ekonomiska system som byggt på idén om en oförsonlig kamp mellan arbete och kapital, resulterat i ekonomisk misär.

***

Läs även: Är religion bara tomtar och troll?

Läs även: Ska vi ge minioriteter fler rättigheter?