Extinction Rebellion påminner mig om Miljöpartiet 2020
De limmar fast sig på gatorna och vill skapa kaos i meningsmotståndarnas vardag. Nina Lekanders tankar går till Märta Stenevi.
Toppbild: Fabian Sommer / AP
Det är som levde man i ett drömspel. Liksom August Strindberg skaldade om Kristin med pappersremsorna: ”Jag klistrar, jag klistrar tills det inte finns något mer att klistra…”. Varvid Diktaren svarar: ”Och om så själva himlen rämnade, så skulle du försöka klistra till den…”.
I skrivande stund klistras och limmas det ju i flera västerländska länder. Här i Berlin härjar Extinction Rebellion just nu för fullt. Den 12 september var det dags för blockad i Kreuzberg, populära kvarter för så kallat progressivt folk. Det ska ha varit en ”hedonistisk protestform” eller gatufestival med omkring 350 deltagare. Gamla fåtöljer och soffor, krukväxter, ett mobilt kök och ett piano hade släpats fram till korsningen vid Schlesisches Tor.
Här lagades och serverades potatissallad i ett ”olydigt kvarterskök” samt dealades speciallim och hänglås. Icke desto mindre betonade XR att allt skulle vara inbjudande. De vars framfart hindrades skulle inte behöva känna att det hela var personligen emot henne, honom, hen eller den. ”Welcome to the Rebellion”.
Ett gäng hade limmat och/eller kedjat fast sig vid en rosafärgad släpvagn med texten ”Gatorna åt människorna” och XR:s timglasinspirerade symbol. Undergången är obevekligen nära. Aktivisterna övervakades av till en början smått förvirrade poliser. Vad gör man med en halvnaken tjej i skyddsglasögon och munskydd med det målade budskapet ”Flucht”, alltså flykt, ovan de nakna brösten med vårtorna nöjaktigt dolda av blå tejp?
Ett par dagar senare var det dags igen, nu mer centralt på Unter den Linden där det hade byggts ett rosafärgat ”oljeborrtorn” mitt i gatan där demonstranterna hade limmat fast sig. Snutarna, "die Bullen”, fick loss dem med hjälp av solrosolja. Ungefär detsamma utspelade sig på Potsdamer Platz. ”Keep it in the ground”, skriades det. Oklart varför på engelska. Talespersonen för XR, Annemarie Botzki, var hur som helst nöjd med det hela och sa att de skulle fortsätta att lägga ”stenar i vägen och störa vardagen” så att folk får upp ögonen för klimatkatastrofen. ”Paralyze Berlin!” Eftersom ”Wir wollen überleben”.
Och man twittrade: "Regeringen har lovat att skydda oss men bygger nya rörledningar och terminaler, eldar upp kolkraftverk, överväger Nordsjöolja och fracking och fortsätter att växa utan slut.”
Som svensk kommer man att tänka på miljöpartisterna som 2020 gullade med XR och Märta Stenevis fras "Vi ska göra kaos med alla som försöker hindra klimaträttvisan." Något hon senare försäkrade blott skulle innebära bråk i ”förhandlingsrummen”. I egenskap av gammal anarkistiskt influerad syndikalist skulle jag nog säga att även gaturummet är en sorts förhandlingsplats.
Deutschlandfunk och flera andra tyska medier rapporterar (21/9) att statsvetaren och extremistforskaren Alexander Straßner liknar XR, Letze Generation och Ende Gelände vid framväxten av Baader-Meinhof-ligan och RAF: ”Liksom klimataktivisterna i dag var de övertygade om att alla som inte höll med dem måste tvingas. Klimatrörelsen visar ibland sektliknande drag och gör absoluta anspråk på sin sanning. Även RAF hävdade att de talade för en hel generation och diskriminerade systematiskt andra åsikter.”
Åter till Strindberg och timglassymboliken, ur Svenska öden och äventyr: ”Och han drömde att han låg ini ett ofantligt timglas och såg på hur sanden rann. Och han räknade ut, att han måste vara död, innan glaset var utrunnet. Han ville rädda sig ut; men det var glas på alla sidor…”.
Det påminner mig om konstnären Maja Breifes utmärkta utställning ”Här vilar min väntan” på öländska Eketorps borg. Den handlar om barnlöshet. Bland annat med ett timglas konstruerat medelst två nappflaskor. Av plast.
***
