F-ordet är tillbaka
Mellan olika arga telefonsamtal – chauffören var något av en rättshaverist som ringde in till de olika taxicentralerna med synpunkter på suspekta kolleger och konkurrenter – fyrade han av följande ovedersägliga sanning: »Fy fan vilken jävla tur det var att vi inte gick med i den där röv-euron i alla fall, då hade allt varit ännu värre.«
Till leda får vi höra att det alltid är i »kristider« som EU-projektet expanderar. Påståendet har två funktioner. Dels att trösta – det blir snart bättre, det är ju kris och alltid när det är kris blir det bättre efteråt. Dels att på ett märkligt sätt kokettera med att EU är ett projekt som smygs på medborgarna efterhand, först när det börjar verka riktigt nödvändigt. Förr eller senare kommer kattfan äta medicinen. Vänta bara tills den blir riktigt hungrig ska du se, då är den inte lika kinkig längre. Då slinker det mesta ner.
Men den här krisen är annorlunda. När dåvarande EG antog Enhetsakten på 1980-talet, med bland andra Margaret Thatcher som tillskyndare, var det för att stärka Europas konkurrenskraft mot Japan och USA. Krisen bestod i att Europa hade för låg tillväxt och produktivitet. Lösningen – avregleringar, borttagande av handelshinder, en bit på vägen mot fri rörlighet, enkla, snabba majoritetsbeslut – tedde sig ganska naturlig. Den kunde vinna stöd hos både expansionslystna federalister och »minimalister«: de som likt Thatcher ville att EG mest skulle ta bort gamla hinder, inte lägga till så mycket nytt. Alla var glada. Det var en härlig kris.
Men det vi har i dag är ingen bra kris. Det är en riktig skitkris, inte minst för hela EU-projektets prestige. Nu kommer krisen inte utifrån – det gör den förstås visst på många sätt, men det är inte så den upplevs – utan från EU som sådant. Européerna börjar känna lite som Ronald Reagan en gång formulerade sig om den offentliga sektorn: mer EU är inte lösningen; det är EU som är problemet.
Alla har dock inte förstått att det inte är en bra kris. Mitt i allt detta bestämmer sig EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso nämligen för att släppa F-bomben. Nu måste det till en »federation av nationalstater«, säger han.
Vänta lite nu – en federation »av nationalstater«? Vi kan väl ta och smaka lite på den kvalifikationen. Vad finns det för historiska exempel på nationsfederationer förutom ... Sovjetunionen? Jo men det finns säkert massvis. Det är bara det att när man väl fått hammaren och skäran på näthinnan och hör den där nationalsången som blev hockey-VM:s signaturmelodi så kan det hända att man inte riktigt litar på att dessa »nationalstater« kommer att uppvisa de egenskaper vi normalt förknippar med det tillståndet. Hur många av Sovjetunionens 16 republiker kunde du namnet på före upplösningen? Åtta? Fem?
Jag vill absolut inte jämföra ett fredligt välståndsprojekt som EU med den sovjetiska mardrömmen. Jag menar bara att kommissionens pr-känsla inte ger ett helt robust intryck just nu. I ett läge där åtminstone engelsmännen, danskarna, holländarna, svenskarna och finnarna knappt vill höra talas om EU längre kan det vara lite korkat att börja skramla med F-ordet. Inte för att vara ett asshole, men det är vi som betalar. Vi och tyskarna. Och tyskarna kanske inte är rädda för att drunkna i en federal soppa, men desto ängsligare är de för att bli den som ständigt måste stå med sleven och ta ansvar för långkoket. »Nej, nej, nej«, sa Thatcher till sist. Och hade kanske rätt.
