Få talar om dem som dödats
Och det är just det. Somliga svenska rättsfall har en tendens att liksom lyfta från marken, förvandlas från en liten fågel som flyger från öra till öra och viskar om bortglömda bevis, påhittade bevis och icke-existerande bevis, till en stor jävla jumbojet.
Fallet med den man som länge betraktades som Sveriges enda motsvarighet till filmens Hannibal Lector eller verklighetens Ted Bundy är just ett sådant. Få kan flyga en sådan gigantisk maskin, få har tiden och möjligheten att plöja sig genom de tusen och åter tusentals sidorna förundersökningar, domar, debattartiklar och överklaganden. Vi är inte alla Hannes Råstam.
Ändå är det som att alla »vet«. Alla har en åsikt.
Det finns några rättsfall där man, framför allt om man är journalist, jurist eller representerar någon berörd myndighet, ständigt avkrävs svar på frågan »vilken sida« man står på. Det vill säga vad man anser om skuld och gärningsman. Catrine da Costa. Palme-mordet. Och så Thomas Quick, aka Sture Bergwall.
Påfallande ofta återkommer en våldsamt suckande GW eller en mästrande Guillou som ju har tid och ekonomi till att läsa allt det som ingen annan har läst och vet allt det som ingen annan vet. Påfallande ofta hamnar olika män i höga samhällspositioner i gräl som får mig att tänka på när min dotter kommer hem gråtande från dagis i kladdiga galonisar och med sårat ego.
I slutändan brukar det vara ungefär lika lätt att reda ut vem som egentligen tycker vad, som att avgöra om det var min dotter som började alltihop med att ta någons spade, eller om det egentligen var hon som blev bestulen på en trampcykel.
Och så gott som alltid i de här sammandrabbningarna så talar ingen av alla de som har en åsikt, som är så upprörda, som ropar justitiemord, skandal och rättsröta, om vad detta egentligen handlar om.
Mord. Döda människor. Dödade. Försvunna människor. Försvunna barn. Någon har fött dem, någon har älskat dem, gör det fortfarande.
De skiter nog ganska högaktningsfullt i huruvida Lambertz juridiska karriär tar stryk eller inte av den där »Aktuellt«-debatten med kriminologiprofessorn. De vet fortfarande inte vad som hände.
För om inte Quick gjorde det – vem gjorde det då? Och var finns deras son? Dotter? Vad hände egentligen?
Fallet Catrine da Costa som för länge sedan har gått från att vara »bara« ett förmodat styckmord på en prostituerad kvinna till ett fullständigt urballat tomatkrig mellan några manliga journalister och jurister har samma eftersmak. Men Catrine då? Hennes familj? Tror ni att de bryr sig om vem som får Stora Journalistpriset eller Guldspaden? De vet fortfarande inte mer i dag än för över tjugofem år sedan om hur hon dog och vem som var där, vem som är ansvarig för att ha stoppat hennes skändade kropp i svarta plastsäckar. Hon är bara en överrubrik på ännu ett ilsket inlägg i debatten av ännu en person som skiter i hur hon levde, vad hon drömde om, hur saknad hon är.
Ulf Olsson, skyldig till morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad, kallades länge för Helén-mannen i media. Tills Heléns modiga mamma sa ifrån. Han är inte hon. Han tog hennes liv, men han är inte Helén.
Och när strålkastarna på Sture Bergwall har slocknat, när debatten har tystnat för den här gången så kvarstår frågan. Om inte han gjorde det – vem gjorde det då?
Om den ovissheten plågar dig, fundera då för ett ögonblick på hur det är för offrens efterlevande.
