Fågeln som vågar trotsa krokodilen
Att drillsnäppan och krokodilen har en tyst överenskommelse visste redan de gamla grekerna.
Toppbild: Wikicommons / TT
Strax före millennieskiftet köpte jag min tjockaste pocket, The Mammoth Book of How it Happened, vittnesmål från stora ögonblick i människans historia.
Jag läste om krokodiljakter. En fantastisk rapport från omkring år 450 före Kristus, signerad Herodotos. Om hur krokodilen lägger sina ägg på flodbanken, lämnar dem där och tillbringar större delen av dagarna på torra land – och hela natten i floden. För vattnet är varmare än den kalla natthimlen och dyn. "Äggen de lägger är inte mycket större än gåsens, det finns inga kända djur som lägger så små ägg som blir så stora."
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Herodotos brukar kallas världens första historiker men var också geograf. Hans fyrtio rader korta beskrivning av krokodilens grislika ögon och stora huggtänder, och av det enda djur som inte har någon tunga, som aldrig rör sin underkäke och av det enda djur som för överkäken mot den nedre, gav insikter. Antikens folk visste hur starka krokodilens käkar är och att reptilen är blind i vattnet men har skarpa ögon på land. Att den myckna tiden under vattenytan gör att krokodilens underkäke fylls med iglar, berättar Herodotos också. Och att fåglarna undviker krokodilens närhet.
Med ett undantag: drillsnäppan. När reptilen är på land med öppet gap hoppar denna lilla fågel in, äter upp iglarna och rensar samtidigt odjurets tänder. "Krokodilen är tacksam över denna handräckning och skadar aldrig fågeln", skriver Herodotos. Många egyptier höll krokodilen som helig, placerade glas och ornament på dess öron. Andra jagade dem. Den klokaste metoden, förmodade Herodotos, var i så fall med ett bete av svinsvål på båtsläp i floden samtidigt som man på stranden slår en levande gris så hårt att den skriker av smärta. Krokodilen överger betet och tar sig upp på land. Jägarna övermannar besten och smetar lera i ögonen på den. Lyckas man med leran kan man enkelt göra slut på en krokodil, skrev Herodotos, "men endast med stora svårigheter om man misslyckas".
Några hundra sidor in i boken rapporterar den engelske krukmakarfabrikören Thomas Bentley om plundringståg mot maskindrivna kvarnar. Den tekniska revolutionen var ett varsel om arbetslöshet. En folkhop förstör en lördagseftermiddag i oktober 1779 en mindre maskin nära Chowbent, två kvarnar och en motor. Bentley skriver att skadan var liten och mobben motades bort och var inget att oroas över. Men på måndagen är mobben tillbaka med skjutvapen, de har varit hemma och smält ner sina tennfat och gjort ammunition av dem och är nu åttatusen. De marscherar med trummor och flaggor, går mot den kvarn de två dagar tidigare jagats bort från. Vaktstyrkan på 50 man som försvarat kvarnen är ingen match den här gången. De går vidare mot Bolton, Manchester, Stockport och uppdraget är enkelt: varenda maskin ska förstöras.
Min tjocka pockets sista kapitel skildrar prinsessan Dianas hemfärd i en kista i ett flygplan från Paris till ett mulet London. "Det kändes som sommarens sista dag och början på en lång vinter", skrev Jonathan Friedland i The Guardian i en mening som nog speglar en händelse snarare än tidsandan. Den präglades än en gång av nya maskiner. De som invaderade oss och verkade så praktiska. Inte som några som också inspirerade vår svaghet för att få uttrycka oss anonymt, dväljas i pöbelhopars skrik och simma runt i vår foglighet inför maskinalgoritmer i stället för vår kreativitet och intelligens.
Det borde gå att hitta en rimligare samexistens.
Varför inte som drillsnäppans och krokodilens?
***
Läs även: När lydnaden vann över moralen
