Fallet Bogdan ger ett tydligt svar på vad konstnärlig forskning är

Det finns en känsla av pinsamhet i dokumentären Fallet Bogdan på Svt Play. Flera av dem som intervjuas har en uppsyn som om de ertappats med fingrarna i syltburken. De är professorer, lärare, doktorander vid Stockholms konstnärliga högskola (SKH), och när de sitter där framför kameran och får den raka frågan ”Vad är konstnärlig forskning?” så har de svårt att svara på den, trots att det är en viktig del av skolans verksamhet. De hummar, tystnar, fumlar eller blir irriterade. En kvinna sätter på sig en mask med glasögon och mustasch och går in i en roll. 

Som tittare anar man att lärarna som medverkar tänkt ungefär: ”Suck. Ska det verkligen vara nödvändigt att ta upp den här gamla surdegen?” Men man ska ju uppmuntra unga studenter som vill göra rebelliska saker. Och historien med Bogdan Szyber – doktoranden vars avhandling lades fram 2020 och underkändes på grund av att den kritiskt granskade konstnärlig forskning – den såg ju inte bra ut alls för högskolan. Så de har motvilligt ställt upp.  

Frågan om vad konstnärlig forskning är, är laddad, eftersom den ytterst kokar ner till människors karriärer, levebröd och bolån. 58 miljoner är en siffra som nämns i dokumentären, det är vad SKH får för ändamålet. Därtill kommer fler statliga miljoner via bland annat Vetenskapsrådets stöd till konstnärliga forskningsprojekt. Man kan gå in på vr.se och se vart medel gått. Ett litet axplock från förra året är ”Trollvision för framtiden” som ska producera digitala sagor om klimatkrisen (1 miljon), ”Minoritetsrädslor i monstruösa former” som på postkolonialt vis ska använda sagan för att bekämpa rasism mot muslimer (4,5 miljoner), samt projektet ”Vävning som världspraxis med jordvarelser” som vill ”inkludera icke-mänskliga varelser i designprocesser” (ca 4,5 miljoner). Fler illustrativa exempel finns. 

Kanske förklarar dessa projekt intrycket av kejsarens nya kläder som förmedlas i filmen. De som intervjuas vet innerst inne att ”konstnärlig forskning” ofta kan vara fluff, to say the least. Men de spelar med. Alla är beroende av finansieringen.  

Dokumentären Fallet Bogdan har fått kritik för att inte ge något svar på sin centrala fråga om vad konstnärlig forskning egentligen är. En konstkritiker i DN har därtill anklagat dokumentären för att vara ”populistisk” och spä på ”det eskalerande konsthat som ingår i de auktoritära strömningar vilka just nu hotar Europas demokratier”.  

Jag uppfattar den precis tvärtom. Fallet Bogdan ger ett tydligt svar på frågan om vad konstnärlig forskning är – nämligen ett sätt att försörja konstnärer som annars inte kan leva på sin konst. Den som blir antagen doktorand får fem år med lön och har då möjlighet att utforska ett tema de är nyfikna på. Det kan handla om tomtar och troll, eller något ytterst esoteriskt postkolonialt teoretiskt … det enda man som doktorand bör undvika, för att slippa riskera att kuggas, är att vara kritisk som Bogdan Szyber. ”Forskning som biter den hand som föder den” som en av hans opponenter syrligt beskrev hans avhandling under disputationen. 

När ni sett Fallet Bogdan kan ni med fördel fortsätta med en annan lika utmärkt dokumentär om konst på Svt Play. Renässansprinsen handlar om tonårige William Heimdal, som drömmer om att bli vår tids främste konstnär. Han söker sig till målaren Odd Nerdrums skola där han träffar likasinnade män (inga kvinnor konstigt nog), alla klädda i en stil som för tankarna till konstnärsbohemer på 1800-talet. Unge herr Heimdal är allvarsam, säregen och hyperbegåvad. Han är också så långt ifrån postkolonialt snömos som man kan komma.  

Det är uppfriskande att möta en hungrig underdog som går emot strömmen i konstvärlden. Medan SKH tycks hylla rebelliskhet men premiera de rätta politiska flosklerna och ”normkritiska” teorierna, är William Heimdal en äkta konträr som offrar något för den väg han valt. Det inger hopp. 

***

Läs även: Konstnärer blir konst – kultursidorna går bananas

Läs även: Folk måste sluta bete sig som rövhattar