Falukorvsfeminismen

Dottern kommer hem efter första dagen i nya skolan. »Mamma, i klassen säger dom att du är feminist! Så himla pinsamt, varför har du inte sagt nått?«

Vad falls, har jag närt ett dumhuvud vid min barm, hinner jag tänka men som tur är inte säga. I stället lyssnar jag tålmodigt till hennes märkliga beskrivning om hur en feminist är och vad feminism står för. Och sen kommer tårarna. Mina tårar.

Jag är uppvuxen i ett feministiskt medvetet hem. Min pappa var hemma med barn på 70-talet medan mamma jobbade (och fick hjältestatus. Pappa alltså.). Min familj engagerade sig i utsatta kvinnors entreprenörskap i Kenya (när alla andra engagerade sig i män). Min farmor körde lastbil och jobbade på Säpo medans farfar tog hand om bebisen (det fick han dock inte hjältestatus för eftersom det var på 40-talet och ansågs helt obegripligt). Och det hette inte bara »du kan bli vad du vill, Karin«, det hette »här fattas det kvinnor, in och visa var skåpet ska stå, Karin«. Och även om det inte var så  jämställt som vi tänker i dag så fanns hela tiden diskussionen och kampen för lika villkor för alla människor. Själv har jag ägnat min karriär åt att starta projekt, föreningar, kurser och företag som alla haft syftet att jobba för jämställdhet. Jag skulle vilja säga att i allt jag gör tänker jag feministiskt. Hela tiden. Varje dag.

Men det här har min 13-åring alltså lyckats missa. När hon tänker feminism tänker hon »jobbiga tanter,« »konstiga demonstranter« och sånt som är »udda och lilafärgat«.

Jag tror det är dags att feminismen blir mer falukorv. Den måste bli enklare, mer självklar och lättsmält. Vi skulle behöva en glittrig feministgala i TV4, en feministkväll i Paradise Hotel och det ultimata feministkitet brevid tacosen på Ica Maxi.  Ska vi lära våra barn, våra nyanlända och de som inte är med på banan måste jämställdhet bli folkligare. Och roligare.

Och vi får inte bli arga eller attackera feministiska försök som inte blir »helt rätt«. Som kille ska man inte behöva få skit för att man vaknade upp först när man fick en dotter, eller när man som börs-vd insåg att man råkat missa att anställa kvinnor i styrelsen (om man sen rättar till det). Man ska inte få skit för att man som kvinna själv föll in i patriarkala strukturer ibland och råkade göra fel. Eller för den delen: har en dotter som missat allt mamman lärt henne om feminism.

För det hindrar och skrämmer. Det krånglar till, exkluderar och tystar ner. Jag kan själv känna det: trots min feministiska skolning och arbete är jag livrädd för att säga eller göra feministiskt fel. Säger jag genetiskt rätt nu? Eller förlåt jag menar genusvetenskapligt (oh my god nu är jag körd). Därför är jag oftast tyst i feministiska sammanhang. Och har lite ont i magen när jag skriver denna krönika om jag ska vara ärlig.

Vi behöver såklart teorierna, historieskrivarna, analytikerna. Men vi måste också kunna ha den feministiska motsvarigheten till Samir & Viktor, solcharter och foppatofflor. Nej det är inte alltid enkelt och roligt att vara feminist. Men det kan vara det. Också.

Nästa vecka är den 8 mars. Förutom att jag ska tänka på alla de fantastiska kvinnor (och män) som har kämpat för att jag och min dotter ska få rösta och ha samma rättigheter som män ska jag fortsätta arbeta för jämställdhet och sprida det feministiska budskapet som jag också sa till min dotter den där dagen när hon kom från skolan. Feminism är inget konstigt, det är som falukorv – enkelt, gott och billigt och nått man kan slänga fram närsomhelst. Feminism betyder att alla killar och tjejer har lika värde och att vi måste hjälpas åt att påminna varandra om det.