Familjestrider är döden i ett nötskal
Hur ville egentligen maktpolitikern Helmut Kohl bli begravd? Hans oansenliga grav i Spreyer påminner om familjestriderna runt den och dödens anarkistiska karaktär.
Toppbild: AP
Vi steg av en färja i närheten av staden Speyer. Vi hade forslats längs floden Rhen. Det var en mycket varm dag i slutet av oktober. Brinnande löv och gröna gräsmattor. En svag vind från sydost. Riesling slagen på is.
I Speyer såg vi en domkyrka och ett träkors. Korset står på en grav. Där ligger Helmut Kohl. Det är i stadens så kallade Adenauerpark. Nära graven finns en lekplats och en så kallad fredskatedral som heter St. Bernhard. Det är allt mycket harmoniskt och mycket katolskt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men, samtidigt. Ett träkors som det i Speyer såg jag senast på bakgården till ett fängelse för dödsdömda i Arizona i USA.
Helmut Kohl dog på sommaren 2017. På korset står födelse- och dödstal inristade. Där står inte att han var ordförande för de tyska kristdemokraterna från 1973 till 1998. Eller att han var kansler i sexton år. Kohl förvandlade CDU från ett västtyskt gammelmansparti till ett stort folkparti. Angela Merkel skördade frukterna av hans insatser. Inte heller det står förstås ristat på korset i Speyer.
Helmut Kohl var en maktpolitiker. Det kan inte uttryckas på något annat sätt. Han följde två riktlinjer. Den första gällde eurosamarbetet. Den andra var en strävan efter försoning mellan Frankrike och Tyskland. Han såg de två länderna som garanter för ett enat Europa och han såg euron som det sammanhållande kittet. Med diktatorisk kraft, som han själv uttryckte saken, såg han till att euron faktiskt blev av. Lägg därtill den tyska återföreningen som också gjorde honom till en Einheitskanzler.
Fast vad hjälper nu det. Eftermälet lever ändå sitt eget liv.
Kohl trivdes alltid bättre med socialisterna i utlandet än med socialisterna i hemlandet. I en intervju sa han att han i det egna partiet alltid haft störst problem med dem som han hjälpte mest. Efter återföreningen 1990 lovade Kohl att östtyskarna skulle få njuta av blomstrande landskap, av blühende Landschaften. Många hånar honom ännu i dag för dessa ord. Historien kommer att se saken annorlunda, mildare, kanske rentav berömmande.
Kohls rykte solkas också av det som på tyska kallas för Parteispendeaffären. Stora summor svarta pengar skyfflades över till olika regionala CDU-organisationer. Kanske gavs stora bidrag också till oppositionskrafter i Centraleuropa. Varifrån kom de massiva ekonomiska understöden? Ingen vet, andra då än de överlevande invigda. Helmut Kohl bestraffades men teg som muren ända in under träkorset i Speyer.
I Helmut Kohls dagböcker som publicerades år 2000 möter man en man som överallt ser sammansvärjningar, en man som delar in människor i vänner och fiender, i lojala och förrädare. Det fanns för Kohl tydligen inga mellanting, inga gråzoner, bara ett övergripande antingen eller, ett för eller ett emot. Så kan man också leva sitt liv.
Det sägs att Helmut Kohl egentligen ville bli begravd i familjegraven i Ludwigshafen-Friesensheim, bredvid den första hustrun Hannelore. Eller ville han kanske ligga inne i den mäktiga domen i Speyer, bland urtida kungar, furstar och biskopar? Och träkorset sen, efter fem långa år – borde graven inte redan nu se annorlunda ut? Vad man påminns om framför träkorset i Speyer är dödens anarkistiska karaktär och all den osäkerhet och förvirring som döden alltid för med sig.
För ord står nu emot ord. Å ena sidan änkan som verkar rätt nöjd med situationen. Å andra sidan Kohls två söner som lider av det alltför enkla träkorset på graven. De vill något mer och något större. Vilket för mig till den nödvändiga preciseringen: familjestrider och anarkism. Det är döden i ett nötskal.
