Får man säga vad som helst bara man säger det på arabiska?
Polisen har inte tillräcklig språkkompetens för att uppfatta till exempel olaga hot på arabiska.
Toppbild: TT
Det är roligt med främmande språk. Det öppnar för att man kan imponera på sitt sällskap med matbeställningar på italienska och spanska och för läsning av favoritförfattare på originalspråk.
Men språk kan tyvärr också föra med sig en hel del bekymmer, till och med orättvisor, några är allvarliga. En rör journalistiken.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De senaste årens diskussioner om beteenden på sociala medier har uteslutande handlat om ett uppskruvat tonläge och hat när det görs på svenska. Men den som bara läser och uttalar sig om sociala medie-temperaturen för svenskspråkiga förhållanden, får och ger en snedvriden bild av verkligheten. Till er har jag bara en sak att säga: välkommen till arabiskspråkiga social medier. Där är läget i regel åtminstone tio snäpp värre. En fråga om när kvinnor ska ha rätt till skilsmässa enligt islam besvaras snabbt med hundratals hatiska kommentarer. En man vill skjuta den kvinnliga frågeställaren.
Jag undrar om stora medieaktörer som ratar X och andra plattformar med hänvisning till hat och uppskruvat tonläge, ens känner till att det kan låta så där. I kölvattnet till de grupperna finns inga nätgranskare och med något enstaka lysande undantag publicerar dagspressen och Public service närmast aldrig granskningar av vad som skrivs där och av vem. Att de hundratusentals gruppmedlemmarna skriver på sitt modersmål, och inte på svenska, är nog en förklaring till det. Rädslan för att stigmatisera kan kanske vara en annan.
Det är inte bara den svenska journalistkåren som har haft svårt att anpassa sig efter det nya språklandskapet. Det har också rättsväsendet. För den som liksom jag spenderar mycket tid i de arabiskspråkiga grupperna på sociala medier är det slående att rättsdatabaser nästan inte innehåller något avgörande där hets mot folkgrupp har begåtts på arabiska. I de homogena grupperna är det ingen som anmäler och ingen som granskar.
Risken för åtal är alltså minimal om du uttrycker dig på Sveriges näst största språk, sett till modersmålstalare, arabiska. För den som vill hetsa mot folkgrupp på arabiska eller något av de andra språk som i dag är relativt stora i Sverige är det därför i regel fritt fram.
Språkfrågan gör också andra avtryck i rättsmaskineriet och utmanar principen om allas likhet inför lagen. För helt plötsligt tvingas svenskutbildade poliser, åklagare och domstolar att bedöma innebörden och värdet av uttryck på arabiska.
I en av domarna efter korankravallerna i Örebro skriver tingsrätten att angriparnas skrik ”allahu akbar” inte utgjorde hot om våld mot polisen. Det är naturligtvis riktigt om man begränsar sig till uttryckets ordalydelse: gud är större. Men så här såg situationen ut när det skreks:
När hennes hjälm spricker eggas massan i gång och mer stenar kastas mot henne. Poliskollegor som försöker hjälpa till får några sekunders andrum innan stenregnet fortsätter, i timmar. Det tar aldrig slut, tankar kommer om att skjuta, att vem som helst kan dö. En annan polis med blod i ansiktet och trasigt visir förs bakåt medan stenarna viner. Och så skriken från massan som anfaller, på arabiska: Allahu Akbar.
I flera mål har domstolarna ogillat åtal för olaga hot som framförts på arabiska, eftersom de vittnen som närvarat inte förstått vad som sagts. Det skulle aldrig hända ett motsvarande hot på svenska.
Det påstås också återkommande, inte sällan med framgång, att arabiska uttryck som ”jag ska döda dig” och liknande skulle betyda något helt annat för den som förstår arabiska. Den sortens invändningar, som helt enkelt handlar om det arabiska språket, får svenska åklagare nu bevisbördan för. En svensktalande skulle aldrig komma undan med det inför en svensk domare.
I Tyskland, som av historiska skäl har lägre tolerans för antisemitism än de flesta andra länder, tog polisen nyligen konsekvensen av att den inte anser sig klara av att fånga upp all antisemitism på arabiska under Palestinademonstrationer. För att hindra slagord om att ”döda alla judar” och spridningen av annat judehat har polisen helt enkelt förbjudit andra språk än tyska och engelska vid demonstrationerna.
Utan tillräckligt många arabiskspråkiga poliser på plats eller ett koppel av tolkar kan inte heller svensk polis uppfatta vad som sägs under Palestinademonstrationerna. För även här vrålas det slagord som aldrig når svensk domstol, eller för all del, knappt granskas av journalister.
När jag själv följde ett demonstrationståg i Göteborg som skrek den grovt antisemitiska ramsan ”Khaybar Khaybar ya yahud”, som uppmanar till våld mot judar, reagerade ingen av de poliser som följde tåget.
När språkfrågan diskuteras i svenskt migrationssammanhang handlar den någon enstaka gång om tolkkostnader och i övrigt om behovet av modersmålsundervisning och SFI. Men den är alltså större än så.
***
Det är roligt med främmande språk. Det öppnar för att man kan imponera på sitt sällskap med matbeställningar på italienska och spanska och för läsning av favoritförfattare på originalspråk.
Men språk kan tyvärr också föra med sig en hel del bekymmer, till och med orättvisor, några är allvarliga. En rör journalistiken.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De senaste årens diskussioner om beteenden på sociala medier har uteslutande handlat om ett uppskruvat tonläge och hat när det görs på svenska. Men den som bara läser och uttalar sig om sociala medie-temperaturen för svenskspråkiga förhållanden, får och ger en snedvriden bild av verkligheten. Till er har jag bara en sak att säga: välkommen till arabiskspråkiga social medier. Där är läget i regel åtminstone tio snäpp värre. En fråga om när kvinnor ska ha rätt till skilsmässa enligt islam besvaras snabbt med hundratals hatiska kommentarer. En man vill skjuta den kvinnliga frågeställaren.
Jag undrar om stora medieaktörer som ratar X och andra plattformar med hänvisning till hat och uppskruvat tonläge, ens känner till att det kan låta så där. I kölvattnet till de grupperna finns inga nätgranskare och med något enstaka lysande undantag publicerar dagspressen och Public service närmast aldrig granskningar av vad som skrivs där och av vem. Att de hundratusentals gruppmedlemmarna skriver på sitt modersmål, och inte på svenska, är nog en förklaring till det. Rädslan för att stigmatisera kan kanske vara en annan.
Det är inte bara den svenska journalistkåren som har haft svårt att anpassa sig efter det nya språklandskapet. Det har också rättsväsendet. För den som liksom jag spenderar mycket tid i de arabiskspråkiga grupperna på sociala medier är det slående att rättsdatabaser nästan inte innehåller något avgörande där hets mot folkgrupp har begåtts på arabiska. I de homogena grupperna är det ingen som anmäler och ingen som granskar.
Risken för åtal är alltså minimal om du uttrycker dig på Sveriges näst största språk, sett till modersmålstalare, arabiska. För den som vill hetsa mot folkgrupp på arabiska eller något av de andra språk som i dag är relativt stora i Sverige är det därför i regel fritt fram.
Språkfrågan gör också andra avtryck i rättsmaskineriet och utmanar principen om allas likhet inför lagen. För helt plötsligt tvingas svenskutbildade poliser, åklagare och domstolar att bedöma innebörden och värdet av uttryck på arabiska.
I en av domarna efter korankravallerna i Örebro skriver tingsrätten att angriparnas skrik ”allahu akbar” inte utgjorde hot om våld mot polisen. Det är naturligtvis riktigt om man begränsar sig till uttryckets ordalydelse: gud är större. Men så här såg situationen ut när det skreks:
När hennes hjälm spricker eggas massan i gång och mer stenar kastas mot henne. Poliskollegor som försöker hjälpa till får några sekunders andrum innan stenregnet fortsätter, i timmar. Det tar aldrig slut, tankar kommer om att skjuta, att vem som helst kan dö. En annan polis med blod i ansiktet och trasigt visir förs bakåt medan stenarna viner. Och så skriken från massan som anfaller, på arabiska: Allahu Akbar.
I flera mål har domstolarna ogillat åtal för olaga hot som framförts på arabiska, eftersom de vittnen som närvarat inte förstått vad som sagts. Det skulle aldrig hända ett motsvarande hot på svenska.
Det påstås också återkommande, inte sällan med framgång, att arabiska uttryck som ”jag ska döda dig” och liknande skulle betyda något helt annat för den som förstår arabiska. Den sortens invändningar, som helt enkelt handlar om det arabiska språket, får svenska åklagare nu bevisbördan för. En svensktalande skulle aldrig komma undan med det inför en svensk domare.
I Tyskland, som av historiska skäl har lägre tolerans för antisemitism än de flesta andra länder, tog polisen nyligen konsekvensen av att den inte anser sig klara av att fånga upp all antisemitism på arabiska under Palestinademonstrationer. För att hindra slagord om att ”döda alla judar” och spridningen av annat judehat har polisen helt enkelt förbjudit andra språk än tyska och engelska vid demonstrationerna.
Utan tillräckligt många arabiskspråkiga poliser på plats eller ett koppel av tolkar kan inte heller svensk polis uppfatta vad som sägs under Palestinademonstrationerna. För även här vrålas det slagord som aldrig når svensk domstol, eller för all del, knappt granskas av journalister.
När jag själv följde ett demonstrationståg i Göteborg som skrek den grovt antisemitiska ramsan ”Khaybar Khaybar ya yahud”, som uppmanar till våld mot judar, reagerade ingen av de poliser som följde tåget.
När språkfrågan diskuteras i svenskt migrationssammanhang handlar den någon enstaka gång om tolkkostnader och i övrigt om behovet av modersmålsundervisning och SFI. Men den är alltså större än så.
***
