Får man tro myndigheten dör jag väl snart av ”rasifierad stress”

Sveriges radio berättar att ”hudfärg” spelar roll för hur vi mår på jobbet. Tydligen har Myndigheten för arbetsmiljökunskap släppt en rapport som bevisar det. Som om det inte var illa nog med odiskade kaffekoppar i fikarummet och själadödande möten ska man alltså behöva oroa sig för sin hudfärg. Jag hittar rapporten – Arbetsrelaterad stress och ohälsa: om samband mellan utsatthet och etnisk tillhörighet, hudfärg och religion – på myndighetens hemsida. Den är proppfull av identitetspolitiska modebegrepp och fraser.

Vissa känner man igen, som mikroaggregioner, rasifierade och internaliserad rasism. Andra uttryck får jag läsa fler än en gång: rasifierade emotionella arbetsplatsnormer, approprierad rasism, prosocial tystnad, mikroinvalideringar, interpersonellt motstånd, diversity fatigue. När jag snubblat över meningar med ”rasifierad stress”, ”vita”, ”social smärta” ner till referenslistan ser jag namn som exempelvis Mattias Gardell på Uppsala universitet. Författarduon för rapporten från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Sima Wolgast och Martin Wolgast från Lunds universitet, skrev bara för tre år sedan själva en rapport om ”vita privilegier”.

Terminologin är inte ny för den som följt debatten om identitetspolitik. I USA toppade för några år sedan mångfaldskonsulten Robin DiAngelos bok Vit skörhet boklistorna. I den kan man läsa om vita själar, vit kontroll, vitt samförstånd, vit solidaritet, vita kvinnors tårar och så vidare. ”Den här boken är tydligt rotad i identitetspolitik”, understryker författaren, och hon beklagar sig över individualism och meritokrati, över ”färgblindhet”. Det här är idéer som visat sig populära i somliga universitetskretsar – men varför anammar svenska myndigheter begrepp som ”ras” och ”vita privilegier”?

Enligt Myndigheten för arbetsmiljökunskaps rapport kan man som ”rasifierad” råka ut för aktiverade biofysiologiska stressresponser som ”ökar risken för ohälsa och leder till ökad dödlighet”, kardiovaskulära sjukdomar och en massa elände. Som tillhörande gruppen med ursprung i Afrika och Mellanöstern, och dessutom kvinna, är man tydligen särskilt minoritetsstressad och strukturellt drabbad.

Tur i oturen är att rapportförfattarna till stor del har fel om diskriminering. De blandar in sådant som att ”Personer utan högskoleutbildning rapporterar mer fysiskt krävande arbete än personer med högskoleutbildning”, som om det i sig vore en rasistisk orättvisa. Att en grupp ”utan högskoleutbildning upplever särskilt höga nivåer av fysiskt krävande arbetsmoment” är en konsekvens av att sakna just utbildning, inte att man råkar ha en viss hudfärg eller religion. Och att en del invandrargrupper har sämre etablering på arbetsmarknaden är ungefär lika ögonbrynshöjande som att ungdomar har det.

I avsnittet om mikroaggressioner nämns att ”irakiska och somaliska kvinnor som har migrerat till Sverige” har ”erfarenheter av att bli diskriminerade, inklusive att arbetsgivare har sagt åt dem att inte bära hijab på jobbet”. För att klargöra om det varit fråga om diskriminering behöver man få veta varför arbetsgivare har bett dem om det. Enligt en EU-dom från 2017 får arbetsgivare ha en neutral klädpolicy – så länge reglerna inte riktar sig mot en specifik grupp. I rapporten från Myndigheten för arbetsmiljökunskap är utgångspunkten i stället att det mesta per automatik är diskriminering. Svenska myndigheter borde göra upp med det synsättet.

Släpp den amerikanska hudfärgsbesattheten och identitetspolitiken. Allt är faktiskt inte rasistiska mikroagressioner.

***

Läs även: Alla har rätt att vara offer

Läs även: Så undervisas lärare i islamofobi

Läs även: Därför är vissa invandrargrupper mer produktiva än andra