Farväl till vänstern

I söndags kryssade jag Amineh. En proteströst för Kakabaveh som kalasjnikov i arslet på Vänsterpartiets alla kulturrelativistiska islamistkramare. Och det var också ett långt farväl till vänstern. Mina värderingar och åsikter kvarstår, men som en exaktivist textade mig: »Väns­tern is a lost cause, våga ge upp!«

Valet visade dock att V:s jakt på postsocialistiska projekt till slut träffat rätt: asylaktivism i kamp mot fascism-nazism. De lyckades utplåna Fi och vinna över den principiellt världsfrånvända urbana me­delklassvänstern. Lockade av karisman kring partiets viktigaste engagemang och största seger i mannaminne – att 9 000 mestadels vuxna män, som ljugit om sin ålder och av flera instanser bedömts sakna asylskäl, ändå beviljades amnesti om de, trots avsaknad av identitetsbevis, har intentionen att gå gymnasiet.

Hur kan asylaktivism ens kallas väns­terpolitik? Jag kan bara konstatera det absurda med att den sociala statusen – outbildad, vit, marginaliserad man – dumförklarar SD:s väljare. Men när välutbildade kvinnor, som inte ens kan skylla på socioekonomiska faktorer, vänsterchansar med vägledning av värdegrundsflum i stället för att skaffa sig relevant kunskap, undkommer de offentlig sociologisk diagnosticering.

Ja, jag antar att den marginaliserade medelklassens okunnighet möjliggjorde partiledarnas patetiska pajaseri under valkvällen. En charad som symboliseras av de välsituerade som på V:s valvaka skanderade: »Inga rasister på våra gator!« och faktiskt trodde – uppbackade av medier och politiker – att de på skarpen tog itu med det största av samhällsproblem.

Så oavsett regering förlorade vi alla valet då partiledarna slapp kampanja kring den demografi som verkligen skulle belyst begreppet ödesvalet 2018.

Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är »en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet«.

Samhället är redan sönderslitet medan vänstern lyfter kampen för asyl- och amnestirätt som mobiliserande strategi, mot en fiende som utgörs av sitt eget väljarunderlag. De vann några procentenheter urban medelklass och vi får en raserad välfärdsstat på köpet.

Då vänstern lägger stor vikt vid SD:s och M:s förflutna, vill jag påminna om partiets egen historia. Som Stalinstyrd kominterncell stödde de förvisso Hitler och Nazitysklands ockupation av våra grannländer. Men jag tänker närmast på när DDR fyllde 40 år, då Vänsterpartiets representant stod bland potentaterna på tribunen, med hyllningsbrevet till Honecker och hans arbetar- och bondestat i fickan. Och folkmassorna plötsligt börjar ropa »Gorbi, Gorbi!«. Strax därefter föll muren. Vid ett möte med Honecker sägs Gorbatjov yttrat de bevingade orden: Historien straffar dem som kommer för sent.

Läs Ann Charlott Altstadts krönikor här.