Feghet vinner i längden
Det finns ingenting vänner påpekat så mycket sedan jag i fjol blev far som att jag måste undvika att överföra mina rädslor till min son. Och naturligtvis ska jag göra allt för att inte gossen ska ärva min flygrädsla, hypokondri, krigsskräck och rampfeber. Men om rädsla är medaljens baksida, har den också en skinande avers: försiktigheten, en dygd jag tycker hyllas alltför sällan.
Att döma av böcker och filmer om barn så älskar vi vuxna dem som inte gör något annat än tar risker. Barn ska klättra i träd, rida barbacka genom skogen, hoppa över djävulsklyftor och riskera livet genom att själva avslöja skurkligor i stället för att säga till föräldrarna att ringa polisen. Nu ligger det förvisso i sakens natur att underhållningslitteraturen kräver dramatik – men även i verkligheten är det vanligt att vuxna tycker att försiktiga barn är lite beklämmande, och beskyddande föräldrar lite komiska.
Men varför ta onödiga risker? Ett barnhuvud som får en alltför kraftig smäll ger sänkt begåvning för hela livet. Mer än 100 000 barn tvingas varje år söka läkarvård på grund av skador. Varje år dör i genomsnitt 71 barn på grund av skador, enligt en rapport från Socialstyrelsen, och än fler drabbas av livslånga men. Naturligtvis går inte allt att förebygga – men mycket.
En hjälm när barn lär sig gå hånas av de flesta, men utgör ett utmärkt skydd för barnets känsliga hjärna, vilket man insåg redan på 1500-talet. Barnet lär sig ändå att det inte är bra att ramla; vi behöver ju inte ge barnen elstötar bara för att de inte ska stoppa fingrarna i kontakter. En gåsele räddar barnet från att springa ut på gatan och bli överkört. En lekhage hindrar det från att plocka upp olivkärnor och småmynt från golvet och sätta i halsen. För att ta några exempel.
»Man måste ju få leva också« är en typisk kommentar från dem som ogillar försiktighet – men det är ju just för att man ska leva och kunna göra många härliga saker som försiktighet är så bra. Man blir inte ett olyckligt barn för att man inte får klättra högt upp i ett träd, gå ensam genom stadens gator, åka höskrinda eller cykla utan hjälm.
Även som vuxen är försiktighet en fantastisk tillgång. Suget efter adrenalinkickar är enligt mig en betydligt värre åkomma än feghet. Jag önskar att min son som vuxen inte kommer känna behov av att rasa fram på en mc i hög fart, bergsklättra, testa droger, åka puckelpist, rida fältritt, slåss, fasadklättra på fyllan, hoppa fallskärm, åka vespa utan hjälm på Ibiza, ansluta sig till Främlingslegionen eller gå omkring i Rios slumkvarter mitt i natten. Även för att ta vara på vår hälsa är rädslor en positiv drivkraft – att jag motionerar varje dag, låter bli kolhydrater och aldrig testat tung narkotika beror till 100 procent på min dödsskräck.
Det är knappast »coolt«, men jag vill betydligt hellre att min son blir en mesig Stig-Helmer än en mördande Clyde Barrow. Bäst dock att vandra den gyllene medelvägen. Att någon gång i sitt liv besöka ett slumområde är så nyttigt att det kan vara värt risken, och att ägna sig åt ishockey är antagligen mindre farligt än att inte idrotta alls. Jag är vidare mot de flesta förbud som vill tvinga på oss säkerhet: var och en måste få välja själv – men för min del anser jag det värt att avstå från de farligaste saker man kan göra för att öka chansen att få ett långt och lyckligt liv. Det idealet tänker jag också rekommendera min son. Fram för fegheten!
