Fegheten firade triumfer när ingen ville opponera på Egyptsons avhandling

Två mot en. Och så var han doktor. 

Man får en aning om hur enveten Sameh Egyptson är, om man hör historien om hur han skaffade sig sitt efternamn. 

När Sameh Egyptson kom till Sverige hette han Khalil. Han hade växt upp i Kairo, i en koptisk familj som trakasserades av islamistiska grannar, men det var Hosni Mubarak som fick honom att lämna sitt hemland. Khalil var trotskist och trottar var inte välsedda av regimen. 

Efter ett decennium i Sverige var det dags för namnbytet, från Khalil till Egyptson. Den aningen Ture Sventon-artade nybildningen framstår som ett slags markör om dubbel tillhörighet. Om att ha rotat sig i Sverige, men för den skull inte ha glömt sin historia. Patent- och registreringsverket, som paradoxalt nog alltid har svårt att acceptera innovationer, sade nej. Men Egyptson gav sig inte. Han rotade i etymologin och kunde visa att förledet inte alls nödvändigtvis hade att göra med en nu existerande stat, vilket var vad PRV vände sig mot. Förledet var, som så mycket annat egyptiskt, egentligen gammalgrekiska, Aiguptos, med betydligt bredare denotation än Mubaraks rike. 

Man kan nästan höra de utmattade suckarna när byråkraterna på Valhallavägen insåg att de inte skulle bli av med den här killen. 

Och nu har han alltså lagt fram en doktorsavhandling som försöker kartlägga det muslimska brödraskapets förgreningar i Sverige. Eftersom han blev godkänd av en oenig betygsnämnd kunde svensk press inte bara vifta bort det hela. I stället försökte den balansera på något slags spång av opartiskhet, med uppenbar nervositet. De som pekas ut i avhandlingen har fått gott om utrymme att komma till tals. Gott så. Men nästan ingen journalist har konfronterat de utpekade med de allianser, uttalanden och lojaliteter som Egyptson drar fram. Det hela beskrivs som ett fall av ord mot ord. Ingen journalist behöver förklara sig för sina vänner på middagsbjudningarna. 

För svenska muslimer med direkt och påtaglig erfarenhet av islamiseringen i Sverige, misstänker jag att Egyptsons avhandling inte är särskilt kontroversiell. De har själva upplevt det han beskriver. 

Att Egyptson är en jobbig jävel och att hans sätt är mer polemiskt än genomsnittet i svensk universitetsvärld, behöver ingen tvivla på. Men med det sagt var det direkt genant att Lunds universitet hade mycket svårt att finna en opponent när avhandlingen skulle läggas fram. Professor efter professor, docent efter docent ursäktade sig. De hade tvättstugan, eller skulle tvätta håret just den dagen, antar man. Fegheten firade triumfer. Så mycket för öppen debatt och akademisk frihet. 

Och, som en tanke: på ett annat universitet, Linnéuniversitetet, utlystes samtidigt en professorstjänst. Även den omskrevs i Dagens Nyheter av designprofessorn Sara Kristoffersson, som nyligen utsattes för ett drev på grund av bristande ideologisk renlärighet i debatten om utställningslokalen Vita havet på Konstfack. Tjänsten gäller en professur i design och visuell kommunikation. De sökande förväntas enligt utlysningen arbeta utifrån "normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt" för att inom institutionen bidra "individuellt och tillsammans till en hållbar samhällsutveckling".  

Institutionens prefekt är specialiserad på "mat som material för kunskapsproduktion". Dess dekan ägnar sig åt "visuella uttryck för självskador". Båda, får man förmoda, utifrån normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och posttillväxt. 

Sameh Egyptsons polemiska ådra kommer vi att fortsätta att höra mycket om, som en riskabel avvikelse. Men den ideologiska renlärighet som avkrävs allt fler i universitetsvärlden är redan norm.  

Hej då, akademisk frihet. 

Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism

Läs även: Ännu ett utsläpp av självhat