Feministisk kortslutning

Jennifer Aniston är tårögd. »I fem år har jag censurerat mig själv och inte talat om mina önskemål och behov för att du inte ska tycka att jag är jobbig.« Hon pratar om att hon vill gifta sig, men också om väldigt mycket annat. Ben Affleck undrar plågat om hon tänkt på att han kanske talar sanning när han säger att han inte tror på äktenskapet? Det har hon inte. Det tar henne resten av »Dumpa honom« att inse att förhållanden inte behöver följa specifika mönster för att fungera.

Manuset är inspirerat av Greg  ­Behrendts och Liz Tuccillos självhjälpsbestseller »Dumpa honom! Han vill faktiskt inte ha dig«, som i grunden handlar om hur kvinnor själva samverkar till att bli tanklöst behandlade eller direkt utnyttjade av männen i sina liv. Om förväntningar på hur ett förhållande ska vara, vad som är manligt respektive kvinnligt, och vad det alltid ska leda till (livslångt äktenskap och kärnfamilj). Förväntningar som, illustrerar filmen, låser in många kvinnor i akut olyckliga förhållanden, där de får curla som galningar för att bortförklara sina mäns själviska beteenden.

I Maria Svelands succéroman »Bitterfittan« kämpar huvudpersonen Sara på samma sätt med att förlika sina tvivel om tvåsamheten med sin vilja att ändå gifta sig. När jag läste det var jag tvungen att lägga boken ifrån mig ett tag, det blev så personligt. Jag tänker på min bittra kärringröst där hemma. På hur oproportionerligt min sambo tycker det är att jag vill tala om samhälleliga strukturer när vi grälar om kvarglömda matrester. Fast feminismens är de enda glasögon jag har som kan visa varför vi så ofta förvandlas till människor, tar på oss roller, som ingen av oss gillar eller står för.

Detta är feminismens kortslutning, samma gräl hemma hos mig som hos bitterfittan Sara och hos Ben och Jennifer i filmen. I »Desperate Housewives« och »Mad Men« på tv. I stresslitteratur som Gunilla Bergenstens »Familjens projektledare säger upp sig«. Och inom den svenska samtidsfeminismen, som när Hanne Kjöller i sin bok om barnuppfostran, »I huvudet på en mamma«, går i polemik mot min feministgeneration, bitterfittstimmet. Kjöller säger att problemet är verkligt men att vi inte är strukturer. Vi måste lösa det här som individer. Och Maria Sveland och jag som verkligen har försökt men inte får till jämställda parliv, vi brister i gråt och utropar, SÄG BARA VAD VI SKA GÖRA!

»Dumpa honom« vore inte en bred, romantisk Hollywoodfilm om inte majoriteten av de många huvudpersonerna skulle paras ihop i lycklig tvåsamhet på slutet. Nåt förhållande tar slut, men ingen lyckas riktigt bryta det där mentala servandet av killens preferenser. Så om man nu inte vill dumpa hela manssläktet i en container i en vak, à la radikalfeministen Valerie Solanas, vad gör man? Prata med varandra och gör så gott det går, föreslår Sveland. Sluta vara duktig, föreslår Bergensten. Och lev i skit utan ett fungerande schema. Känn lite tacksamhet, föreslår Kjöller. Välj en bättre man från början. Allt klokt, men inte särskilt praktiskt för den som är kär och fattig och gärna vill ha rena trosor varje dag.

När det gäller småbarnstiden är Kjöller och Sveland ense. Bägge identifierar problemens rötter i de orealistiska förväntningarna på parlivet och moderskapet. Föreställningen att livet med barn ska kunna vara lika komplett och jämställt som innan. Båda nämner att den enda lösningen är att släppa in fler vuxna i bäbisens liv: inledningsvis pappan. Sedan andra vuxna, som kan hjälpas åt. Svelands Sara avundas regnbågsfamiljer med ett manspar och ett kvinnopar som har barn ihop. »It takes a village to raise a child«, skriver Kjöller.

Talar man med småbarnsföräldrar som mår bra inser man naturligtvis att de flesta redan har löst det här privat. De har byggt sin by av grannar, vänner, släkt, dagis. Storfamiljer i plast, i regnbågsnyanser, i ekologiska kollektiv och konservativa villaområden. Jag sätter mitt hopp till att just småbarnsföräldrar av alla de slag kan bygga en bro mellan radikalfeminismen i sfärerna och den praktiska erfarenheten av ett liv som fungerar.

När vulgärbiologismen vinner mark är det viktigare än någonsin att påpeka hur mycket av den »naturliga« livslånga monogamin, kärnfamiljen och moderskaps-ideologin är historiska anomalier. Med undantag för några korta årtionden i väst har mänskligheten aldrig levt så här. Tänk om det har blivit dags att plocka fram de feministiska snackis-antologierna igen? Och faktiskt läsa Andie Nordgren i »Könskrig« om att inte låta samhället bestämma vilka former din kärleksrelation ska ta. Och Susanne Wigorts Yngvesson i »F-ordet« om polygami som ett sätt att skydda sig mot att halka in i begränsande könsroller.

I sitt förord till »Elitfeministerna« (2004) skrev Susanna Popova så här: »Nu går det inte längre att bortse från den klyfta som finns mellan etablissemangsfeminismen och den syn på jämställdhet de allra flesta i Sverige har«. Hon menade att manshat, kvotering och sexualradikala frågor inte platsar på heterosexuella mammors politiska agenda. Det stämmer nog. Men när könsaspekterna av livspusslet har blivit en massiv populärkulturell angelägenhet finns det en marknad för feministiska glasögon igen. Nu möts världens mest jämställda mammor med världens mest privilegierade feminister. Alla lika snopna, för vet ni vad? Könsrollerna, maktstrukturerna och de samhälleliga förväntningarna var starkare än vår vilja.

Maria-Pia Boëthius påminner gärna om att världens jämlikaste land är ett resultat av en livskraftig feminism. Det är sant. Men när den går hem på kvällen är toapappret och mjölken slut och min kille spelar dataspel. Feminismens kortslutning är att jag förstår varför men ändå inte förmår ändra det.