Fifflarna i politiken lär sig aldrig.

Det finns antagligen en lång rad fullt rimliga skäl för en vuxen man att bo kvar hos mamma. Det finns, med all sannolikhet, till och med vettiga anledningar till att en vuxen man bosätter sig i mammas sommarstuga, även om det saknas sophämtning och annan kommunal service. Det är bara svårt att komma på några, så här på rak arm.

Aftonbladet är väldigt stolt över sin serie »Maktens kvitton«. Precis som vinjetten antyder, är det klassisk svensk kvittojournalistik med det lika klassiska målet att tvinga politiker att avgå. Tidningen är ganska nöjd med skalpsamlingen hittills:

»Fyra ledamöter har tvingats avgå och en har tagit time out och lämnat sitt parti. En har lämnat sina uppdrag i sitt parti och posten i ett utskott. Nio har fått arvodesavdrag. En har uppgett att hon ska återbetala omkring 300 000 kronor. En ledamot har upptaxerats med 133 000 kronor. Särskilda åklagarkammaren har inlett fyra brottsutredningar mot fyra olika politiker, två förundersökningar har lagts ner men två pågår fortfarande. Särskilda åklagarkammaren har öppnat en så kallad förutredning som just nu pågår.«

Moderaten Erik Bengtzboes kreativa och hyfsat lukrativa bostadsupplägg, är alltså en pinne i denna löpande räkning.

Få kulturer gillar fusk och snyltande, men kvittojournalistik är särskilt uppskattad i Sverige, antagligen av två skäl. Dels därför att den svenska känslan för jämlikhet alltjämt är stark. Dels därför att kvittojournalistik inte kräver av journalister att de måste stå för något. Det är bara att räkna och lägga summan mot reglerna. Sådant tilltalar svenskar, som av tradition känner oro så snart samtalet glider in på något som inte är kvantifierbart.

Om man ogillar att jaga i flock och inte riktigt kan få till den där heliga vreden över småfiffel, finns något fånigt, sippt och spelat över den här genren. Men det rör sig trots allt om ett slags renhållningsarbete. Världen skulle antagligen bli mer korrupt utan kvittojournalistik, så den fyller väl en funktion.

En sådan funktion är att den – just på grund av sin totala förutsägbarhet – kan väcka förundran.

Hur många gånger har en genomsnittssvensk i genomsnittsålder kunnat läsa om politiker som handskats vårdslöst med offentliga medel för egen vinning eller njutning? Fler gånger än samme svensk firat jul eller påsk. Fler än frisörbesöken. Kanske fler gånger än det firats löningsfredag.

Detsamma gäller de allt annat än genomsnittliga svenskar som väljer politiken som karriär. Och ändå fortsätter de att tänja på gränserna.

Det är det här som förundrar: det är oundvikligt för en svensk riksdagsledamot att en kvittojournalist förr eller senare intresserar sig för räkenskaperna. Detsamma gäller kommunalråd i varje kommun stor nog att härbärgera en knattereporter med ambition. Så varför då hitta på den här typen av lätt upptäckta klurigheter? Vad tänker man när man klämmer skattebetalarna på maximal summa för en lägenhet som man hyr av sin man? Vad tänker man när man plockar ut milersättning för sträckor man aldrig kört? Eller när man skriver sig i mammas sommarstuga och därigenom kan lägga vantarna på sisådär 150 000 extra?

Varför, o, varför, käre, söte Jesus?

Här är en teori: Allt fler politiker tycker sig tillhöra samma kategori som sina vänner på finansmarknaden, konsultbyråerna och hos affärsjuristerna. De ser sig som en delmängd i toppgruppen vd:ar, controllers, partners och omvärldsanalytiker. De råkar bara verka i en politisk bransch.

Framgång, i den här breda kategorin karriärister, mäts i pengar. Bäst får mest. Så politikernas självrespekt kräver att de maximerar intäkterna, inom de snäva system de rör sig i. Allt annat vore tecken på att vara en förlorare.

Kanske finns det till och med politiker som aldrig egentligen har betraktat sig som förtroendevalda. De har helt enkelt gjort ett karriärval baserat på att maximera sina inkomster och därmed sin status. Kanske finns ingen annan bransch där de kan tjäna lika bra. Kanske är det här deras enda chans att få vara med i karriäristkategorin.

Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i den här teorin. Men medge att den skulle göra den upprepade obegripligheten en aning mer begriplig?

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här