Filmen ”You people” visar hur bisarr rasfixeringen har blivit i USA
Det är en osmält fördomssoppa som serveras som romantisk komedi på Netflix. Med fadd eftersmak.
Toppbild: Netflix
Det är första gången de äter middag ihop, föräldraparen till de lyckliga tu som vill gifta sig med varandra. Konversationen går trögt. På ena sidan bordet sitter den unga kvinnans föräldrar, de är svarta muslimer. På den andra sitter den unge mannens föräldrar, ett vitt, judiskt par. Alla verkar tillhöra amerikansk övre medelklass, även om de bor i olika etniska bostadsområden.
Det svarta paret, särskilt pappan (som spelas av Eddie Murphy), är hätska motståndare till att dottern är ihop med en vit. Därtill framkommer att pappan är beundrare av Louis Farrakhan, den amerikanske ledare som kombinerar islam med svart nationalism och antisemitism.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I enlighet med Farrakhans idéer påstår det svarta föräldraparet under middagen att den judiska minoriteten inte kom till USA som fattiga immigranter, utan med pengar från slavhandel på fickan – en lögn som får hänga i luften oemotsagd i denna så kallade romantiska komedi, som legat på Netflix topplista i flera veckor.
You people heter den, och är en produkt av ett amerikanskt kulturklimat som förlorat kompassen. Filmen har kritiserats i USA för att den sprider antisemitiska klichéer om att judar är snåla, sexfixerade och exploaterar Förintelsen för att få fördelar. Det är nu vanskligt att kritisera en komedi för något annat än att den är tråkig – hela poängen med genren är ju att förvränga och överdriva saker, ofta fördomar, för att locka till skratt. Jag kan också tycka att exempelvis just det skämt i filmen som är kopplat till Förintelsen egentligen inte är så farligt. Men det är samtidigt något i You People som ger en otäck eftersmak. Och det beror i minst lika hög grad på hur svarta utmålas: nämligen som intoleranta rasister.
Faderns motstånd mot dotterns vita pojkvän är ett exempel. Han är en svart man helt fixerad vid hudfärg, som inte gillar att svarta amerikaner spätts ut (genom blandäktenskap) och blivit ljusare i skinnet. Hans rasseparatism borde vara öppet mål att göra narr av, men så sker inte. Dagens amerikanska samhälle är ju också på riktigt alldeles för upptagen av hudfärg – paradoxalt nog i ”antirasismens” namn. Den rättfärdigar ett raseri mot nutida vita amerikaner för rasistiska oförrätter som begicks av personer som levde långt innan dem. I stället för att driva med sådan stollighet skapas en känsla i filmen av att de svarta nog ändå har rätt att avsky och förakta det judiska paret, eftersom de är vita.
De förra läxas upp av det svarta paret för att de nämner Förintelsen samtidigt som slaveriet i USA. Underförstått: det senare förtrycket var mycket värre. Dessutom tycks ju de judar som överlevde klara sig rätt bra nu, konstaterar den svarta pappan insinuant, de är minsann inte lika utsatta som svarta när de rör sig på gatorna. I verkligheten växer antisemitismen i USA, inte minst bland svarta och muslimer med rötter i Mellanöstern. Hatbrotten mot judar har ökat, på senaste tiden även inspirerade av den svarta artisten Kanye West, eller Ye, som gjort flera antisemitiska uttalanden offentligt.
I slutet av filmen ber den vita judiska mamman, spelad av Julia Louis-Dreyfus (Elaine i Seinfeld), om ursäkt – å alla vitas vägnar – för de kränkningar som svarta utsatts för. Detta alltså trots att hennes egna förfäder exempelvis vid tiden för slaveriet antagligen satt i en gudsförgäten rysk by och ängslades för pogromer. Scenen understryker inte det absurda i situationen, tvärtom är det en försoningsscen på vägen mot det lyckliga slutet.
You people är avsedd att ha ett budskap om att övervinna kulturella klyftor, men filmen förblir grumlig och osmält, antagligen på grund av skräcken för att stöta sig med någon på riktigt.
***
