Fina och fula droger

När grillrökens partytime går mot säsongsslut publicerar Expressen en ovanlig artikelserie om droger. Nej, den handlar inte om heroin och kokainet runt Stureplan, inte om den spännande illegala narkotikan, utan om alkoholen och dess konsekvenser.

Varannan svensk är drabbad anhörig till de tio procent som dricker på tok för mycket. 5 000 människor dör varje år, samhällskostnaden är 100 miljarder … nygamla dramatiska siffror från Folkhälsoinstitutet borde ha sänt en chockvåg genom samhällskroppen för länge sen.

Avdramatisera alkoholen, har ju varit de senaste decenniernas fältrop när det kultiverade kontinentala vinbältet skulle torka ut vårt spritdito. Och den opinions- och normbildande Vino Tinto-generationen blev till den rättskaffens och hyggliga medelklass som bara vill få mysa ifred och utan dåligt samvete. Rör inte min vinprovning!

Slentrianmässigt har alkoholen sipprat ner i medias alla livsstilsavdelningar, som ett lösningmedel för gemenskap, njutning och lust. Forsat in via tv:ns dokusåpor. Sköljt deltagare och troligtvis många tittare tillbaka till reptilhjärnans utvecklingsnivå. Unga wannabees har fyllts med sprit och pippat i tv. Utnyttjade av en puckokultur skapad av vinsthungrig medieindustri: Vem vill vara en sur torrfitta, när man kan vara en glad våtdito?

Alltmedan »Berättelsen om Sverige« – den som handlar om våld, fysisk och psykisk ohälsa – konsekvent har mörkat alkoholens skuldkonto.

Vilken ledande politiker vågar egentligen ifrågasätta alkonormen? Vem törs i dag torgföra dess kostnader och provocera frihetssymbolen?

Själv dricker jag inte alkohol. Tar inget sinnesförändrande. Oavsett om drogen kommer från System- eller Apoteksbolaget eller någon annan leverantör, riskerar jag att föras tillbaka till det beroende som tog kommandot över mitt liv under en period.

Sen dryga decenniet har jag alltså varit en avvikelse i det svenska sociala umgänget. Regelbrottet skapar ibland problem och förvirring för andra. Som när värdfolket i all välmening köpt in »alkoholfritt« vin eller lättöl. Eller cider, som ju i glaset ser ut som de andras champagne, men som jag inte heller dricker.

Jag är fundamentalist. Jag har inget behov av normalisering. Skammens och hemligheternas tid var det aktiva beroendet, inte att numera ha andra dryckesvanor. Vill att mitt liv på den här punkten ska vara enkelt och säkert. Oftast blir det i slutändan vatten.

Helt okej, men har jag tur har en tonåring passerat och efterlämnat en pet med den bruna dryck som av proggare klassades som imperialistsörja och rostborttagningsmedel och vars världssnygga flaskdesign anses kränka de framdukade vinboxarna. Dessutom hälsofaran! 18 sockerbitar. Minst.

Fast jag har ofta kul på fest. Och några människor blir absolut roligare när de väl fått i sig några glas. Och några – de som är osäkra över sin egen alkoholkonsumtion, triggas av den som avviker från normen och ytterligare några vill vittna om eget eller annans drickande och vill ha råd. Jag vet bara hur man slutar helt. Jag blev inte heller drogfri av ideologiska skäl. Det var skarpt läge: vinna eller försvinna.

Bankar man för hårt på en skör vägg så faller den. För några år sen skrev jag »Limbo«, en pjäs om väggar som rasat.
En av kvinnorna är Hanna, advokaten. Midsommarafton kör hon ihjäl en pojke.

»Vi laserade alla golv vita, bryggde vårt eget vin och köpte in dunken till jul och midsommar … Som alla andra. Det kluckade jämt i damejeannerna och glasen ställdes fram, så fort någon kom förbi ... Idyll kallas det visst för ...«